El Slag på El Saler
Vi har aldrig tidigare spelat en så lysande bana.
Vi har aldrig tidigare haft en så rafflande finalrunda.
Vi har aldrig tidigare sett en så överraskad segrare.
Resan till El Saler kommer delvis därför att utgöra en underbar liten bakelse i minneskonditoriet när det är dags att gå till de sälla övningsgreenerna.
Så jävla bra!
Solen färgade våra bleka näsor ("det där är inte Neil, det är en hummer", som någon med halvhyggligt omdöme gissade), lagom vind över seasidehålen, och lagom packad fotograf vid prisutdelningen.
Dessbättre åt försvarande mästare Göran Perning upp sina bakterier redan första dagen varpå vi andra fick chansen att göra upp om årets trofé.
Den egendomligt merkantilt ointresserade Mustasch-Felix i baren gjorde också sitt för att psyka bort en annan av favoriterna, Nisse Bengtsberg, genom att med fettmaargument vägra servera honom majonnäsmackor. Nisse tog självklart elegant revansch genom att lyfta på kilten vid det lokala bröllopet som genomfördes på hotellet parallellt med vår bankett.
"Den svenske skotten har dimples på rumpan" heter på spanska; "Kvisslos Grandes del Pata Blancos".
Pelle Widmark flög in sent på fredagkvällen, drog i sig några snabba natthumrar, ställde sig på morronkvisten med drivern och matade trehundrameters rätt över övningsfältet.
Den svenske mannen slår långt heter på spanska "Loco idioto musclo".
Jan Gutestam heter på spanska "El Tasso del Kin - noooooo".
"Nelson" heter på spanska "Nelson".
Till spelet.
Banan alltså ett monster, rankad tvåa i Europa (bortsett från banorna på brittiska öarna), en bra bit över 6 000 meter lång, infernaliskt layoutad och en mix av park och seaside.
Underbar.
Men ett monster.
Årets tävling var just därför en seger för alla hackare, för alla fetknoppar med mer hybris än talang, dvs den typiske Cafégolfaren.
Dag ett vann Steffo.
Obegripligt!
Sa alla, fast inte högt, Steffo själv sa det högt och mumlade dessutom något om whiplash och inte en klubba sen oktober och liknande. 32 poäng.
Richard Björkman, vår matchplaymästare hade 31.
Dag 2 vann Rikard.
Begripligt!
Sa alla högt för Richard är en jävel, sex i handikapp, säker, fokuserad. 33 poäng i vind, stiligt, Steffo gled överraskande in på tredje plats med 31 poäng (efter att han osportsligt psykat in Anders Hjälmtorp i en plantering muterad tulpan på artonde).
Finaldagen blev en av klubbens stora dagar.
Det var som på TV.
Inte i början kanske; Thomas Carlsson gick ut först med 13 poäng i snitt på sina ronder (dock gick han nio hål efter sista tävlingsronden och skramlade då ihop 16…), tätt följd av Peter Olmert och liknande idrottsmän. Perning som legat magsjuk ett varv låg på över halvan av finalfältet, då begriper ni.
Göran Bronz slog out på ettan, och det var lite som på TV (Mupparna).
Men sen.
Wow!
I ledarboll: Per Karlsson, proffs, Neil Fosset, proffs, Richard Björkman, spelar som ett proffs och Steffo Törnquist, inte ett smack proffs.
Per och Neil med sällskapets vackraste svingar tappade självklart omedelbart.
Banan var helt enkelt för svår, pressen för stor, motståndet för hårt. Neil som vuxit upp i lä i Leedstrakten hade svårt i orkanbyarna, Per stördes uppenbart av de envisa humlorna som flög omkring och spred decibel. Rikard däremot, den sege jäveln, han spelade som i trans, tog snabbt in två slag på den av stunden tagne amatören som på femte hålet green var på väg att ge upp.
Då kom en mås.
Ditskickad av You Know Who kom den välsignade måsen och släppte en brakskit på Rikard just vid birdieputten och Steffo fick ny kraft.
Sen följde en Hitchcock där ledningen växlade hål för hål, aldrig mer än en poäng åt något av hållen.
Ni besparas detaljerna, men varje hål innehöll hälsofarliga spänningsmoment, dock; låt oss gå raskt till artonde.
Läget är Even Steven, dock har Steffo slag på hålet på grund av fuskhandikapp.
Rikard slog en trehundrameters mitt på fairway.
Steffo slår en tvåhundrameters, en ångström från att rinna ner i en bunker. Steffo fattar då självklart vansinnesbeslutet att försöka nå green (210 meter) från sin sneda stans, viftar iväg åt helvete, till höger nånstans, i sandjord, muterade tulpaner farligt nära, bakom bunker.
Rikard får gummiarm och drar sin 90-meters i bunker.
Då!
Holy Shit, utan duva.
Då - med ett trettiotal rödklädda och pilsnerstinna resekamrater vid greenen, bettande, spekulerande, bittra, avundsjuka - kliver Steffo fram mot bollen, smack, och det är fanimej precis som på TV. Smack! Rätt låg bollbana, avgjort för hög fart, över bunker ett, för hög fart mot bunker två, men: BITE!
För första gången i livet fick Steffo bite på ett inspel, det fräste till i gräset och där låg bollen två ynka meter från pinnen. Publiken tvättade först ögon, ylade sen strupe och var till slut tvungen att hämta andan med ytterligare en barrunda, Steffo gick osportsligt ner i gitarrsoloposition och saken var klar.
Alltså, årets tvåa:
Richard!
Steffo