THE BELFRY BLUES
Alla höll vi på Kari Tatti.
Den östgötske halvindiern har aldrig vunnit någon individuell titel, stackarn är i klubben dessutom mest känd för sitt synfel (han slog en wedge på andraslaget på en 491 meter lång par femma på Portmarnock efter att ha misstagit 150-meterspinne för flagga). Men i år ledde han inför finalrondan…äntligen fanns chansen, äntligen hade han slagläge, nu jävlar!
Vi höll alla på Kari.
Men.
Det var då han sjöng The Belfry Blues!
Exakt vad det innebär förklaras lite längre ner i texten, först några notiser:
SLAPPA TÅRKANALER
Med stigande ålder tilltar hårväxten i örat.
Annan fysisk utveckling är aggressiv tillväxt av näsa, uppluckring av knäbrosk, samt läckage av urinrör och tårkanal.
För att parera just siktstörande tårbildning på grund av slappa kanaler hade såväl Ove Bengtson som Steffo köpt golfglasögon som skydd mot kastbyarna. Båda hade köpt progressiva glas. Katastrof!. Två av klubbens högst meriterade idrottsmän (Davis Cup-seger och tvåa i Let´s Dance) trippade nu omkring på banan som temperaturkänsliga storkar i kallt vatten. De progressiva glasen skojar också med topografiuppfattningen: de tungt meriterade idrottsmännen, dock med slappa tårkanaler, puttade nu åt Cardiff fast hålen lutade mot Birmingham.
30 PUND FÖR EN KISS
Eftersom våra manliga medlemmar som regel har prostator stora som ett trepack pro v1:or klarar vi inte bussresan mellan Birmingham och Heathrow utan kisspaus.
Det dröjde nästan två timmar innan chaffisen hittade en avstickare från motorvägen och när han pyste upp bussdörren rusade ett par dussin kissnödiga farbröder på huliganmanér ut i skogen för att lätta på trycket.
Oturligt nog kom en polisbuss just förbi, Bobby vevade ner rutan och hotade stackars Claes Hågard med böter om 30 pund.
Då vi hade 1,5 egna snutar i vårt sällskap lyckades vi dock komma ur knipan och även Hågard kunde upphöra att knipa.
Claes Hågard slutade 23:a
Halvsnuten Roland Nilsson slutade 10:a
Och helsnuten Björn Kastebring slutade 26:a
STENSONS RÅD
Första året världsstjärnan Henrik Stenson spelade på Europatouren vann han på The Belfry, därför bad vi honom om ett råd inför resan.
”Under finalrundan gjorde jag dubbelbogey på nian. Det är det där jävla vattnet till höger som spökar. Resten av fältet vädrade då förstås blodvittring. Jag var ju rookie och såg antagligen byxis ut, min ledning var praktiskt taget utraderad av dubbeln, så nu skulle lillgrabben braka ihop trodde de. Men jag kontrade å med eagle på tian och birdie på elvan, och så var saken klar.
Så det är mitt råd: om du råkar göra dubbel på nian, slå direkt till med en eagle och en birdie och täpp till truten på dom övriga”.
Well:
Rätt många lydde rådet om dubbel på tian, somliga tog till i överkant och gjorde trippel eller kvadrupel, och sju spelare gjorde till och med fullt hus.
Däremot gjorde ingen eagle på tian, ingen gjorde heller birdie på elvan. Märkligt nog var det knappt tre procent av olydiga startfältet som ens gjorde par på tian och elvan.
Men vi tackar Henrik för rådet.
Hål 18
Hålet är ett av Ryder Cups mest omtalade.
Det var på The Belfry´s 18:e den SAAB-sponsrade irländaren Christy O´Connor drog in en järntvåa till en knapp meter från hål och skickade Fred Couples och resten av USA i depression.
Av oss 36 som spelade banan var det bara en enda som gjorde par på 18:e, George Reispass, som tack vare bedriften slutade på en hedrande 34:e plats.
THE INSTITUTIONS
Tämligen omedelbart efter att scorekorten lämnats in fick svärmorsdrömmen Bronspeng forskningspropåer från tvenne brittiska institutioner.
* Dels ”The Institution of Ending Old Farts in Sports”, som hade noterat att av kvartetten som kom sist i tävlingen var tre kvinnor, (att den fjärde var nämnde Reispass föreföll enbart elda på intresset).
”När så skickliga spelar som Susanna Bervå, Heléne Nilsson och Lena Andersson kommer ohjälpligt sist och snittar kring 100 netto per varv bör man omedelbart kastrera gubbjäveln som sätter ut röd tee”, löd arbetshypotesen.
* Dels kom en propå från ”The Institution of Plantskulls”, som hade noterat att trots den ovanligt mentalt stabila sammansättningen i vår grupp begick snittmedlemmen identiskt och ur forskningshänseende intressant misstag.
Inför ronderna löd snittmedlemmens resonemang: det är sex grader, det regnar, det är elak nordanvind, det är april, de övriga är kass, så spelar jag bogeygolf på den här banan vinner jag.
Ett klokt resonemang.
Men:
Snittmedlemmen står sen på banan, bollen ligger halvrisigt vid en rot, Vättern framför green, det krävs en carry på 175 meter, därefter ett par bautakratrar till bunkrar framför green. Snittmedlemmen fattar då beslutet att trots allt försöka, allt som behövs är ju bara att snittmedlemmen slår sitt livs bästa slag.
”Very interesting group of human beings”, argumenterade ”The Institution of Plantskulls” och önskade att vi plockade ut en snittmedlem för vidare forskning.
Det gick inte.
Vi försökte med Hjelmtorp, men ett sådant exemplar kan aldrig vara ett snittexemplar, svarade institutionen.
Hjelmtorp slutade på 15:e plats.
HCP-MYGEL
Efter golfförbundets larm om förekomst av fuskhandikapp i tävlingar med förnäma priser kände vi en smula oro inför resan.
Trots både för små tröjor och några dussin bollar på prisbordet visade sig oron vara obefogad.
I ambitionen att övertyga tävlingsledningen om oklanderlig moral spelades inte en enda rond under 72 netto.
Noll alltså.
Faktiskt spelades heller inte en enda rond på 72 netto.
Noll igen alltså.
Den som i snitt scorade 10 slag sämre än sitt handikapp kom topp tre – inget mygel i den här klubben inte!
JANNE THE KILLER
Att Janne Friedman vann förra årets Matchplay har beskrivits som 2015 års mest osannolika idrottshändelse alla kategorier.
En smula orättvist kanske, men bara en smula.
Janne the Killer täppte dock till truten på alla och vann puttningsmästerskapen och den eftertraktade resan till Taittinger.
Få i idrottsvärlden har ett sådant spann mellan talang och koncentrationsförmåga som Janne the Killer.
Janne slutade i tävlingen på en 31:a plats
WHISKY
Spritromantikern Steffo hade naturligtvis 21-årig Glenfarclas i pluntan. En sipp för varje birdie, utlovade han generöst. När ingen efter fem hål ens hade varit i närheten av ens bogey sänktes kraven till par.
Vid sextonde röstades bogey-whisky igenom.
Tragisk utveckling.
STYRELSEN
När styrelsen ändå är på tal. Steffo vs Bronz
Det gick naturligtvis som vanligt..
Steffo 9:a
Bronz 11:a
NÄSTAN SOM KENTA
Lina Eriksson valde caddie med omsorg. Hon fastnade för väderbitne Jim, som varvar caddie-jobbet med att jobba som vakt på Birminghams fängelse.
Lina tänkte att caddiens situation påminde en del om hennes egen med Kenta, ” vi ska nog komma överens ” Tyvärr hade hon inte tänkt på fängelsevaktens ovilja att ta sig ur bunkrar. Vore det inte för bunkrarna på The Belfry hade Lina vunnit, nu slog hon fler bunkerslag än puttrar och slutade 21:a
Kenta slutade 7:a
LAGOMPRISET
Eftersom deltagarna upplevt tennislegendaren Ove Bengtsons utdelning av ”lagompriset” ett par dussin gånger, vände sig tennislegendaren i år direkt till resans ende rookie Martin Rangfast.
Priset bestod i år av en lagom sliten Lidl-påse innehållande ett lagom äckligt brittiskt skruvkorksvin, en lagom brokig slips, en lätt begagnad och lagom allvädershandske i storlek medium, samt en lagom ekivok Pinup från 60-talet.
Rookien Martin uppskattade Oves skickligt formulerade monolog, och ännu mer uppskattade han den när han begrep att det var han som i år hamnade precis mitt i fältet, 18:e plats.
URBAN OUTFITTERS I FÖRFALL
Såhär var det förr:
Om man parade Clark Gable med en gris fick man Urban Jönsson. Välansad mustasch, tjusig tweed, möjligen lätt övervikt.
Men nu mera är Urban Jönsson resultatet av en parningsakt mellan en piprensare och Evy Palm.
Karln har inte bara högst medvetet tappat 20 kilo, han har också högst omedvetet tappat känslan för stil. I år spelade han nertill i sparkdräkt och kortbyxor, och upptill i fantomendräkt. Till och med Perning i rosa tantmössa och neonbyxa föreföll välekiperad i jämförelse.
Ingen vacker syn!
Utom mustaschen som förblivit orörd.
Urban slutade på en 17:e plats.
Perning slutade 12:a
BIRMINGHAM
Det finns mycket få skäl att gå i spinn för Birmingham. Man är visserligen navet i det brittiska kanalsystemet, men Aston Villa ligger sist i Premiere League, man spelade en roll i gruffet med romarna, HP-saucen var tidig här, liksom att liberalismen till en del utvecklades i området, men inget speciellt egentligen.
Bara musiken sticker ut.
I Birmingham har åtskilliga av den moderna brittiska musikens ikoner fostrats, några av banden som räknade in sin första fyrtakt är The Spencer Davies Group, Judas Priest, Duran Duran, Black Sabbath, Electric Light Orchestra, Steel Pulse, UB40, The Move.
Vad som inte är allmänt känt är att samtliga Birminghamband har gett ut album till sin stads golfstolthet: fyrfaldiga Ryder Cup-anläggningen The Belfry. De förefaller dessutom ha varit synska i döpandet av album.
Black Sabbath, med Ozzy Osbourne och In Gillian i spetsen, släppte exempelvis ”Headless Cross” redan 1989, trots att halvsnuten Rolle cleanade sitt bunkerslag rätt över bunkern först i år.
”Sabotage” är komponerad med Anders Peteri i åtanke (Peteri hittade i år på helt nya sätt att störa rumskompis-George sömn på, även om den del av dem ramlade mellan stolarna eller andra möbler), ”Paranoid” släpptes redan 1970 och då var väl inte ens Kervenhed född, ändå handlar den om hans frossa vid kortputtar.
”Heaven or Hell”, skrev 36 år innan Kari Tatti levde upp till titeln.
Och därmed begriper ni att det sket sig.
Kari fick inte gummiarm, han fick gummikropp, sköt 23 slag sämre än dagen före. Kari sjöng The Belfry Blues och slutade som 13:e man.
Så vad skedde på ”On the Third Day” (Electric Light Orchestra 1973)? Well, ”Out of the Blue (Electric Light Orchestra 1977) smög det sig på en spelare bakifrån. För andra gången i klubbens historia gick segern till annan än någon i ledarbollen, det skedde också för tio år sen på Turnberry då Micke Dahl vann.
Den här gången var det den distingerade gentlemannen Claes Arlert som blev ”Master of Reality” (Black Sabbath 1971).
Inte heller han har segrat tidigare, han var därför märkbart rörd vid prisceremonin, och beslöt med läckande tårkanal och öm sinnesstämning att skänka hela den skattebefriade bettingpotten till klubbens fadderbarn.
Ett bra beslut vid en bra ceremoni.
Hatten av Claes!
Hats off (Led Zeppelin 1971)!!!
Steffo