Irland 2008

IRRANDET PÅ IRLAND

Det är inte många i vår klubb som behärskar linksspel.

Det är inte så många i vår klubb som behärskar ”svälta räv” heller, men de som behärskar linksspel kan man räkna på ena handens långfinger.

Att borra drivarna lågt i motvinden, att kalkylera med tidvattnet, att hålla cigarren torr i regnet, att helskinnad klättra ner i de till bunkrar utklädda grottorna, att hitta linjen i 60-metersputtarna mellan dynerna, att enbart pinka i lovart…

Det är inte många som klarar av denna golfens ursprungsform.

Links skiljer agnarna från kornet.

I finaldagens ledarboll på årets resa till Portmarnock gick därför tre riktiga golfare, samt en Musse Pigg. Regerande mästaren Tony Trigell var förstås där, liksom Per Karlsson och Håkan Söderberg. Tre meriterade idrottsmän. Och så Steffo.

Berättelsen om hur denna drabbning slutade kommer lite längre ner, först några noteringar ur anteckningsblocket:

HOOKER

Den verbalt hämmade Kenta Lundgren var trött en morron och beslöt sig för att ha caddie. Vid mötet med denna nya bekantskap ville Kenta informera en smula om sig själv.

”Hello, I´m Kenta. I´m a slicer, but sometimes I´m a hooker”.

150-PINNEN

Klubbens östgötske indier, Kari Tatti, överraskade redan vid inspelningsrundan. Efter en hygglig drive på första parfemman, lite till vänster bara, sågs han ta upp en wedge ur bagen. Va? Wedge? Hålet är ju förfan 491 meter till framkant, och rakt in i vinden. Inte ens en testosteronpumpad Tiger Woods skulle välja kortare än en järnfyra. Men Kari valde wedge. Kari duffade oturligt slaget, han klippte till en gång till och den här gången hamnar han riktigt nära….150-pinnen.

”Å fan”, sa Kari och slog full spoon på fjärdeslaget.

Han hämtade sig aldrig från den fadäsen och gick finaldagen i slaskbollen.

TUSSILAGO

Vi borde ha lärt oss av Turnberry. Det var ju bara två år sen vi var där och från planet skrek vi den gången ”oh, vilka tjusiga tussilago över hela banan”. På marknivå kunde vi sen konstatera att det rörde sig om muterade tussilagos på två meter, fullständigt ogenomträngliga, och med sylvassa taggar. Nu visade sig att även Portmarnock var nedlusat med muterade tussilagos, vilket kom att påverka resultatet och humöret ett par smulor.

YXGREPPET

Exempelvis hände det stundom att Lasse Weiss hamnade i tussilagon. Lasse är som en vandrande serietidning. Inte bara ser han ut som kapten Haddock, inte bara klär han sig som Lucky Luke. Han blir också ilsken som Kalle Anka. Hans vredesutbrott efter ett toppat kort järn brukar inledas med att han greppar klubban med det så kallade ”yxgreppet”. Alltså med båda händerna ovanför huvudet. Sen bankar han, under jämfota hopp, klubban i marken två eller tre gånger och vrålar faaaanhelvetesjävlaskiiiiit!!!

I år blev det dock färre uppvisningar av den arten per rond än brukligt, Lasse Weis slutade också på en hedervärd femteplats.

GDANSK

Det av tennislegenden Ove Bengtson instiftade så ståtliga ”lagom-priset”; en flaska halvtaskigt rosé, en grå halvful SAS-slips och en allvädershandske i medium, gick i år till den verbalt lagom defekte Peter ”70/70” Rosengren. Peter fattade lagom mycket vad det rörde sig om, och höll ett alldeles lagom uselt tacktal och föreslog Gdansk som nästa resmål. Han möttes av lagom matta applåder.

TALESÄTT

Det finns ett talesätt som lyder:

”Tycker Du inte om vädret på Irland, vänta i fem minuter”.

Det visade sig vara alldeles korrekt.

Det finns ett annat talesätt:

”I Dublin är man aldrig längre än 200 meter från en Guinness”.

Det stämmer också.

VIT VECKA

Fiskhandlare Erik Molinder tyckte väl inte att livet var helfestligt. Han slog bort tre sprillans bollar redan på ettan, streckade några hål ytterligare på utvägen och började så smått ångra vinet i planet och Guinessen till lunchen. Och så den satans vinden, brallorna smattrande runt benen, tårarna rinnande i vrårna.

Så elfte hålet.

Par 3, 126 meter, vinden rakt i planeten, greenen lätt uppför. Utan vind hade en järnnia varit perfekt, möjligen en lös åtta, men nu laddade fiskhandlarn en full järnfemma, fick märkligt nog perfekt bollflykt, spikrakt en bit förbi hålet och när bollen tappade fart tog vinden tag i den och förde den ett stycke bakåt. Bollen spann liksom i luften, damp ner på greenen med fortsatt rörelse ner mot pinnen. Och i.

Hole-in-one!

Fiskhandlaren dansade samba, alla i bollen dansade samba, hela Irland dansade samba, överallt kom folk skrikandes att dom hade sett…

Fiskhandlaren som löst hade funderat på en vit vecka ändrade sig.

BÄSTE NIKLAS

Vår elegante sjuhandikappare från Mellaneuropa Niklas Blide har ju hittills haft problem att skjuta under 100 netto på våra resor. Nu gjorde han det. En 95:a, en 92:a och en 87:a. Grattis! Framsteg! Niklas blev inte ens sämsta Niklas. Hatten av!

KUSIN VITAMIN

Eftersom hotellet vi bodde på är inrymt i John Jamesons privata hem, samma John Jameson som 1780 grundade Jamesons destilleri, alltså själva själen i Irish Coffe, så kände vi oss tvingade att hylla husets grundare med ett par dagliga glas.

Vetetusan hur bra idé det var egentligen.

Thomas ”Pinnen” föreslog att vi nästa år skulle leta upp huset som Kusin Vitamin bott i.

Not!

POESI

Banguiden på ”Island” var den mest litterära banguiden vi hittills mött på våra resor. Inte bara var den författad på ”ett halvt ark papper”, den bestod av en enda poetisk mening per hål av arten:

”Two good shots are required on this long par four”.

Eller:

”Aim towards the harbour on the other side of the sea”.

JOHNNY LOGAN

Eftersom vi befann oss i Johnny Logans territorium var det en självklarhet att hylla tidernas mest prisbelönte schlagerkung med en schlagertävling.

Logans segrar med ”What´s another year” och ”Hold me now” är allmänt bekanta, men han har också en gång vunnit hela Eurobiddevitten som kompositör, 1992 med ”Why me” som Linda Martin sjöng.

Klart att en sån snubbe måste hyllas.

Våra egna popsnören, som ju också schlagrat i festivaler, fick agera jury. Patrik Isaksson, eller ”schlagerns Peter Olmert” (aldrig bland de tio bästa) som han också kallas och Niklas Strömstedt, eller ”schlagerns Perning” (har tidigare vunnit, men i år i nästan slaskbollen).

Nåväl, trots allt räknades de som proffs och de fick agera domare.

Såhär såg deltagarlistan ut:

Göran Bronz nynnar något obegripligt, samtidigt som han slår skedar på huvud och lår.
Weiss, Claes Hågart, Hornis och Olmert med ”Molly Malone” i G-dur och H-moll och Ass-hole samtidigt.
Falkman i improvisation.
Nisse Molinder – resans enda rookie levererade den obligatoriska ”rookiebeställningen”, en GT till alla.
Niklas Blide och Claes Arlert med ”I röven på en gnu”.
Kenta Lundgren med en sliskig version av”My way”.
Ove Bengtson med ”Pärleporten”.

I telefonröstningen ledde länge ”I röven på en gnu”, men det visade sig vara Richthoff som hade dragit sig tillbaka och oavbrutet försökte ringa roomservice för att få sig den lilla stänkare han ansåg sig sakna.

”I röven på en gnu” slutade trea.

Juryn, Patrik och Nicke, lät andraplatsen gå till Falkman. De ville inte, trots fenomenalt framträdande, tillskriva honom segern eftersom de misstänkte att han vid eventuell europafinal inte skulle komma ihåg texten.

Det var värre än så.

När Falkman skulle sjunga sin låt vid prisutdelningen hade han glömt både text och musik, så han klämde till med sin vanliga gamla tyska romans.

Segrare: tamtaratam….tennislegenden Ove Bengtson, som ympade in en välbehövlig dos sakralitet i detta profana gäng. Hans version av ”Pärleporten” väckte en sådan entusiasm, skapade sådan inre frid och själsro, att vid segerversionen rusade alla i publiken upp på scenen och ställde sig att köra bakom Ove.

Ett magiskt ögonblick i schlagerns historia. Noll publik. Alla i kören.

TEPÅSE

Lidingös starke man vad anbelangar brygg- och vattenskadefrågor, Göran Perning, hade en tung resa. Han försökte kompensera genom klassisk klädsel i elegant färgsättning. På huvudet hade han en tepåse av den arten Ann Uvhagen bar när det begav sig, på överkroppen något i rosa, i mellanlagret något i pistage, toppat med något i orange. På benen två par regnbrallor nedstoppade i strumporna.

Tyvärr tvingade startern på i”Island” den elegante Perning att dra ur byxona ur strumporna, varpå Perning tappade koncentrationen, slog på sin egen bag och så var den dagen förstörd.

Stackarn, som ju segrat vid tre resor, gick i år i nästan slaskbollen.

IDROTTSSKADA

Johan ”Hornis” Hornhammar fick dessvärre bryta andra dagens spel redan efter sju hål. Axeln smärtade. Man hade kunnat tro att det var en gammal handbollsskada från Hellas-tiden som spökade. Icke! Hornis kan vara den enda i världshistorien som skadat sig under körsång. Han råkade komma så bra i gasen under andra refrängen till ”Pärleporten”, trampade snett och föll olyckligt rakt över buffébordet och rakt in i väggen med axeln.

Vi önskar Hornis snabbt tillfrisknande.

SHRINK

De är oklart vilken daignos Falkman har, inte ens han själv vet.

Efter att ha snittat 92 netto for han runt som en tokig på hotellet, ”do you have shrinks here, do you have shrinks here – I need to talk”.

Just hans behov av att tala är ingalunda klubben främmande.

Falkman breddade dock sångrepertoaren i år: förutom tysk romans och improviserad schlager ledde han allsången ”En busschaufför, en busschaufför, de är en man med glatt humör”.

GULA FÅGLAR

Peter Olmert fattar en del överraskande beslut i tillvaron.

Exempelvis fattade han beslutet att hoppa med i ett schlagernummer utan att ha varit med på repetition eller faktiskt ens veta vilken låt som skulle framföras. Det visade sig vara klassikern ”Molly Malone”, som dock var Olmert obekant, varför han stod helt stel och tyst och tittade på sina byxor under hela numret.

Valet av byxor var för övrigt ännu mer överraskande än att ställa upp i en schlagerfestival utan att ha hört låten. Bruna manchester med gula fåglar. Hur fattas beslutet om ett sådant inköp?

CHERIO

Av många spännande hjärnor i klubben är Roger Richthoffs en av de ledande. Han behärskar den sällsynta konsten att isolera varje bisats för sig, varje tanke för sig, han levererar orden som de dyker upp i hjärnan, han bryr sig inte om vad som sagts före och vad som kommer att sägas därefter.

Han är en vandrande cut-up-prosa, en mänsklighetens homage au William Boroughs. Orden kommer ut ur Richthoff lite hur de vill, ungefär som när Anders Hedberg kommenterade hockey: ”högerkant…sarg…skridsko…skott…benskydd…”.

Mitt under pågående föredrag om whisky, mitt i den intressanta berättelsen om hur stärkelsen i kornet omvandlas till socker, hur sockermolekylen i jäsningen bryts ner till etanol, propanol och andra kemiska föreningar så äskar Richthoff tystnad:

”I have a question!”

Visst, så långt begripligt och normalt. Han kanske ville veta nåt om antalet kolatomer i propanolen, eller om temperaturen då vätskan förångas, så varför inte äska tystnad.

”I have a question”, ropade alltså Richthoff,.

”Yeees”, sa föredragshållaren och lyssnade intresserat.

Richthoff överraskade då med att leverera den fina gamla kolonnialfrasen:

”Cherio, old boy”.

STRYKA OKET

Peter ”70/70” Rosengren visade ännu en gång upp en intressant detalj ur sin dyra garderob. För något år sen kom han i kostym sydd av tapet. Den här gången i en t-shirt med gamle MFF-mittfältaren Bosse Larssons lite molokna nuna på bröstet.

När ”70/70” skulle fråga något grötigt och obegripligt (exempelvis ”hauuur strauukiiir moan ooakit pau en borrelliskjioartau”)drog han in luft, bröstkorgen vidgades, och porträttet på Bosse Larsson blev istället ett portträtt av Boris Becker. Och när ”70/70” hade pratat färdigt, när luften gått ut honom, såg tröjmönstret ut att föreställa ”70/70” själv.

TUPPJUCK

Fiskhandlarns hole-in-one var den andra i Caféresans historia. Steffo har gått i bollen båda gångerna. Första var på Mallis när Peter Hansson satte en på tvåan och Lill-Babs fick tuppjuck.

MEDIUM RARE

Hornis skadade sig nog mer vid olyckan under körsången än vi först anat. Kvällen därpå var han på Thairestaurang, fransar i lampskärmarna, siden på servitrisen, guld på väggarna, Hornis studerade menyn och sa ”I´ll take the beef. Medium rare”.

Servitrisen fnissade lite, såklart, hur fan åstadkommer man ”medium rare” på en ångström tjock köttslamsa i en thairätt?

”Do you want fried rice”, frågade hon leende vidare.

Hornis:

”No, I want french fries”.

POPSNÖRE JR

The Popsnöre Junior ,Patrik, slog en hygglig spoon på den 195 meter långa trean längst ut på udden på ”Island”. Lätt snedstuds bara, ner i en svacka, borde inte vara några problem. Men det var det. Bollen hade rullat ”out”, gänget letade en stund i alla fall, sen joggade en stressad Popsnöre Junior tillbaka till tee, peggade upp, slog en kanon upp på green. ”Yes”!

Synd bara att han hade peggat upp på damtee andra gången och blev diskad på hålet.

Learning by doing…

BEREDD PÅ ”BLIXT”-ATTACK

Regerande mästaren Tony Trigell hade otur med bacillerna och fick en blöt hostattack av fontänkaraktär i hotellentrén finalmorronen. I övrigt var årets resa fri från baciller av den sort vi mötte i Portugal förra året.

”Blixten” hade trasigt pass när han kom till Arlanda, fick efter visst kuckel ett provisoriskt av polisen. I rosa! Faktiskt i chockrosa! Och vis av flyplansfadäsen förra året bar han det provisoriska passet ständigt i bakfickan, redo att när som helst plugga in.

SKOTTSKOJ

Falkman bjöd som vanligt, via sin arbetsplats Fondbergs, på lysande föredrag och provning. Den irländske whiskeymagistern, som bar det instrumentelle namnet Cashman, berättade mycket riktigt att whiskey är en irländsk uppfinning.

Han sa att irländarna hade lärt skottarna tre saker:

Att göra whisky

Att bära kilt

Att blåsa säckpipa

Men han sa också att irländarna hade glömt berätta för skottarna att två av de tre var på skoj…

Årets föreläsning handlade om den irländska uppstickaren på whiskeykartan, Connemara. Det första nya destilleriet på ön på över hundra år, och som dessutom har både kolonn och pot still och därför kan koka både malt- och grainwhiskey. Och det gör man. Somligt alldeles utmärkt, somligt mer åt Lidl-hållet. Vi fastnade mest för deras ”Peated Single Malt”, inte den tolvåriga, utan den yngre.

DUELL

I tävlingens schlagerduell hamnade Niklas Strömstedt och Patrik Isaksson efter tre spelade rundor på exakt samma resultat 262 slag netto. Niklas vann därmed duellen på två slags lägre handikapp.

SKÅL

På gaeliska uttalas ”skål”: ”slaaanchööö”.

WELL…

Nå, hur gick det då med själva tävlingen? Hur gick det för ledarbollen med Musse Pigg och de Trenne idrottsmännen?

Well, Tony Trigell var inte riktigt Tony Trigell, alltså slutade han fyra.

Arlandastads pressveck Per Karlsson spelade underbar golf, slog 300-metersdrivar, limmade stickan på praktiskt taget varje hål, han sköt sista dagen en 73:a, vad mer hade han kunnat göra, men det räckte ändå bara till en tredjeplats.

Elitidrottaren Håkan Söderberg har ju länge carit på topp i det långa spelet, men vid chippar från 60 meter och inåt har han varit färdig för inskrivning. Men nu icke. Den här gången var Håkan filbunke, han jagade och jagade, satte par efter par, men nej, inte heller denne så skicklige spelare nådde ända fram.

Som påpekats:
Linksbanor skiljer agnarna från kornet. I det här fallet skiljer linksbanor agnarna från det mältade kornet. Lika många medlemmar i vår klubb som ena handens långfinger behärskar konsten att enbart pinka i lovart. Vi har en enda gång tidigare avgjort tävlingen på Irland, nämligen 1996, då vann Musse Pigg. Och det gjorde han den här gången också, den här gången dock med nytt titanben bland korsbanden och på 226 slag netto.

Toooo baaaad all you suckers out there.

Grattis mig själv!

/STEFFO

Törnquist	Steffo	11,5	76	76	74	226
Söderberg	Håkan	8,6	76	81	72	229
Karlsson	Per	3,6	74	83	73	230
Trigell	Tony	5,2	79	80	76	235
Weiss	Lars	19,6	76	84	76	236
Arlert	Claes	11,2	78	85	78	241
Hågard	Claes	13,7	74	92	77	243
Wigstrand	Bo	6,2	76	91	77	244
Thrane	Thomas	13,6	78	87	80	245
Lundgren	Peter	12,1	85	86	75	246