Skottland/Turnberry 2006

THE TURNBERRY BATTLE

 

Här skulle tas hämnd!

Här skulle stås upp för den svenska idrottshedern, här skulle knytas näve mot elaka kullar, här 

skulle Turnberry krossas.

Men: så blev det inte riktigt…

 

Ingen svensk hade dittills vunnit en ”major” i golf. Men när sparrisen Jesper Parnevik den där sommardagen 1994 knallade in mot artonde med vulkansanden gnisslande mellan tänderna och med skärmen pekande mot jupiter hade han chansen.
Ett slags ledning och bara minuter kvar av ”The Open”, bragdjuryn filade redan på formuleringen. I samma ögonblick tuppar dock den eländige Nick Price in en eagle på sjuttonde, aj, aj, illa, illa, publikens jubel skar i sparrisens öra, men ändå fanns chansen. Par på artonde och det skulle bli särspel, och särspel är särspel, vad som helst kan hända, exempelvis kan man vinna.

Dessvärre drabbades Jesper av tuppjuck.

Han fattade beslutet att gå för flaggan på artonde, efter alltför klen tankemöda fattade han beslutet att rata den enkla lösningen att ta ett par för särspel, i stället försökte han sig på ett slag så komplicerat att relativitetsteorin i jämförelse framstår som en barnlek att lösa, flaggan stod just vid en knöl, och knölar är knölar, Jesper drog bollen på knölen, den studsade ner i skiten till vänster och därifrån var det omöjligt att sen få stopp på bollen – slaget var förlorat.
Än i denna dag är Jespers andraplats den bästa svenska placeringen i svensk manlig golfhistoria, men ändå…helvetes jävla skit!

Nu var det vår tur.
Nära tre dussin caféoperagolfare skulle göra upp om egen pokal, men också – som ”homage au Jespö” - krossa den gamla elaka British Open-banan.
Eftersom det blåste storm rätt i plytet på ettan och de flesta chockstartade med tripplar och kvadrupplar beslöt vi dock blixtsnabbt att byta hyllningsmetod; som ”homage au Jespö” beslöt vi i stället att få kollektiv tuppjuck.
Ett beslut som tedde sig särskilt klokt eftersom de ”tussilagos” vi noterat vid överflygning av banan visade sig vara muterade tussilagos på två meter, med sylvassa taggar som satt tätt som en genomsnittlig turkisk skäggväxt.

Det blev en märklig tävling.
Exempelvis kom den att omfattas av historiens märkligaste ledarboll, när röken skingrats hade ingen av dem tagit ens en pallplats, samtliga hade ädelt hyllat vulkansands-Jesper med att spela med huvudet under armen. Men först några övriga väsentligheter att notera:

* Icke regniga dagar, dvs omkring tre dagar i maj och två i augusti, kan man från Turnberrys strandlinje se en liten ö, till formen layoutad som en curlingsten. Som en naturens nyck råkar det där vara perfekta miljöbetingelser, enbart där odlas den stensort man bryter och slipar till curlingstenen. Vår illa klädde krögare Anders Scharp inspirerades så av detta faktum att han spelade som en sopa tävlingen igenom.

* Resans ene rookie, Niklas Strömstedt, har gedigen tävlingsbakgrund. Dels som målspottare i TV-laget i fotboll, dels som schlagerkompositör. Men bidraget ”I morron är en annan dag” framförd av smörsångaren Christer Björkman kom Niklas 1992 näst sist i stora Europafinalen, en placering han den här gången framgångsrikt undvek. Niklas kom nämligen sist efter att bland annat ”honnorera Jespö” genom att putta på sin egen bag och inkassera två plikt.

* Niklas lottades första dagen samman med Arlandastadsdirektören Per Karlsson med nydobbade skor och polerade klubbor. Tämligen omedelbart uppdagades ett mönster i bollen: Niklas hade nämligen dubbelt så många slag som Per per hål. Per gjorde par på korthål, Niklas slog sex slag, Per gjorde par på ett knippe parfyror, Niklas åttor. Mönstret höll i sig hål efter hål, det höll på att bli besvärande, tills Niklas äntligen bröt mönstret efter elva hål; på tolvan hade Per fyra och Niklas en nia…

* Hovfotograf Peter Cordén genomförde den här gången hela resan utan att vägra fotografera, han spelade sitt livs golf och var den enda som hade bud på hole in one, dessutom två gånger. På trettonde hålet första dan slog Peter en ljuvlig järnsjua, bollen carrade i kopp, bytte kalsonger, men hoppade ut igen… Klubbens enda rese-hio är alltså fortfarande Peter Hanssons på Mallis.

* Den verbalt hämmade Kenta Lundgren svarade för största förbättring från förra årets resetävling i Sydafrika. Den här gången öppnade Kenta med en snygg nettohundratvåa, hela tjugofyra slags förbättring från förra året då Kenta valde att slå ut med järnnia på sista par femman.
Kurvan pekar åt rätt håll således.

* En av storfavoriterna, dubble mästaren Steffo hade en tung tävling. Trots arton slags lägre handikapp fick han bruttostryk av Roy Nordin, och det var illa nog under alla omständigheter, men ännu värre eftersom Roy drabbades av stroke så sent som i december. Och som om inte det var nog hamnade Steffo femton placeringar efter ordförande Bronz. Trenden är bruten… Direkt efter sista putten hinkade Steffo i sig ett par sexor salubrin för att söka lindring för själssvedan…

* Den med 50-talsfrisyr bestyckade stilpolisen Micke Dahl försökte återigen bränna upp en stackars medspelares byxor. Frånvaro av pressveck är som bekant skäl nog för Micke att plocka fram tändvätskan, den här gången siktade han in sig på Urban Jönssons säckiga brallor, men Urban hann undan, tyvärr..
Micke gick då på hårdvarorna i stället, fick syn på en bollhåv i Bosse Wigstrands bag och bröt naturligtvis av den.
”Egentligen gör jag dig en tjänst enär din golfstatus nu tredubblas, men här har Du plåster på såren”, sa stilpolisen och räckte en komplett Titleistkostym till den gapande Bosse.

* På tal om Bosse W. var såväl Kevin Keegan som Gordon Strachan på anläggningen samtidigt, tyngre målspottartrio har aldrig synts på en och samma golfbana samtidigt tidigare.

* Bästa dam blev Sandra Nordin.
Sämsta dam blev Sandra Nordin.
 En gång tidigare i vår klubbs historia har en medlem burit kilt.
Vetefan hur han tänkte, men när vi var i Valencia hade Nisse Bengtsberg valt att klä sig skotskt, dessutom tvingade han på ett bröllopssällskap hela hemligheten.
Den här gången var det vår ordförande Göran Bronz som klädde upp sig i kilt. Göran hade till Turnberrys uthyrningsfirma mailat över sina mått uppmätta av auktoriserad skräddare på Östermalm, men fått tillbaka ett undrande mail; var detta korrekt? Har Ni verkligen mätt rätt? Den lokale kiltskräddaren ifrågasatte helt enkelt Görans bröstmått ”it´s waaaay tooooo tiiiiny”. Inte anade han att vår ordförande är byggd som gummiploppen som följer med nyinköpta kastspön, i stället skräddades han efter gängse naturlagar och Göran gick därför omkring i en kavaj som såg ut som tre rum och kök. Men fan så stilig han var,
Mc Svärmorsdröm - Bronz!!

* Ove Bengtssons traditionsenliga lagompris (i år en allvädershandske i medium, ett rosévin av tveksam kvalitet, samt en grå slips i plastpåse) gick i år överraskande nog till den minst lagoma medlemmen Kenta Lundgren. Som dock glädjande nog insåg lämpligheten i att hålla ett lagom långt och lagom lågmält tal. Också det lagom överraskande.

* Resans andra rookie, Mikael Palmhag, glömde i nervositeten att undvika promenader i övrigas puttlinjer och när han efter tio stamp i Micke Dahls linje på elvan lyckades trampa i samtliga medspelares puttlinje brast det för Dahl:
”Nu har Du lyckats gå i samtligas puttlinje” påpekade han surt men korrekt.
”Bra”, sa rookien, ”då är det rättvist”.
Härligt kaxigt!

* I övrigt så bländande Håkan Söderberg har fortfarande problem med korta spelet. Han slår 312 meter med drivern, men ligger bolljäveln inom 60 meter från hål får han frossa.
Även denna resa duffade han bort segern, duff på duff med wedgen, efter 27 hål duffade han en boll som gick 22 meter mot estimerade 58. Då tappade den annars så sansade Håkan besinningen för ett ögonblick och kastade i förtvivlan iväg wedgen som roterade tre varv i luften och landade exakt 22 meter längre fram. Träff på egen boll; två slags plikt och ytterligare två månader hos terapeuten. En ” Perning – chipper ” kan vara räddningen!

* En representant från Turnberrys urbefolkning, en så kallad caddie, sa till Tomas Ekman redan innan hans boll lämnat peggen att ”sir, you better hit another one”. Ekman såg förvånad ut, men caddien kunde sen tidigare sina tussilagos och hade efter tre hål lärt sig sin Ekman.

Ett annat caddyexemplar noterade hur den ille klädde krögaren stod och fingrade i bagen, hmmmm, skulle han ta en sexa eller en sjua, det var trots allt 130 yards kvar i motstormen. Caddien gick förbi, tittade på krögaren och väste ”take everything, sir”.

* Göran Perning iakttogs i år sätta tillbaka en flagga efter avslutad puttning. Vem påstod att det inte går att lära gamla hundar sitta?

* I år instiftades ”Om”-priset, en kassett med rookie-Strömstedts komposition med samma namn. Den synske Niklas skrev låten ungefär tjugo år innan han började spela golf och priset gick till Mikael Falkman som i hård konkurrens befanns vara den flitigaste brukaren av ordet ”om”. Efter att ha puttat ner i vattnet på sextonde, dessutom slagit i två ytterligare bollar, sa han:
Om jag bara hade håller upp putten till vänster…
Om jag bara hade valt järnsexan i stället…
Om jag bara hade dragit bak vänsterfoten en decimeter…
Om bara bolljäveln inte hade tagit krattan…
Så gick visan.

* Eftersom just omnämnde Mikael Falkman bjöd på fenomenal whiskyprovning ena kvällen tilläts han även i år framföra tyska romanser. Den här gången hotade Roger Richthoff att sjunga med i refrängen varpå Falkman nöjde sig med ett enda stycke.

* Vare sig Ingemar Alserud eller Lord Fossett hade dessvärre möjlighet att följa med på årets resa varför vi slapp gosskören. Frånvaro av gosskör kan ha varit resans höjdpunkt. Men vi saknade båda!

* PO Månsson, som så småningom kom att vinna bettingen (pengarna räckte till Limousine hem) på inte enbart korrekt gissad vinnare, utan också exakt gissade antal slag, nämligen 226, försökte trösta Niklas Strömstedt efter första dagens spelkollaps med att citera schlager-Maestros verk ”I morron är en annan dag”.
”Just det”, sa Micke Dahl, ”den minns jag, det är han Jan Johansen va…”.
Niklas blev inte tröstad.

* Den av Falkman arrangerade whiskykvällen – strålande genomförd av en av Skottlands levande whiskylegender Richard Paterson, Masterblender på Whyte and Mackay - omfattade ett moment av egen blending. Av ett dussin beståndsdelar fick vi alla blanda varsin whisky som Maestro Paterson sen bedömde och prisbelönade.
Trea kom märkligt nog Davis Cup-hjälten Ove Bengtsson, som aldrig dricker whisky och därför i blindo chansade med en droppe här och en droppe där.
Tvåa kom Steffo, som dock med god marginal besegrades av Kari Tatti. Den överskattade spritconnaisseuren Steffo stönade osportsligt efteråt ”vetefan vad som är värst; att få bruttostryk i golf av en som drabbades av stroke i december eller att få stryk i whiskyblending av en östgötsk indier.”

Nå, så till själva tävlingen.
Efter tvenne dagars kamp mot bana och storm befanns följande Musse Pigg-gäng utgöra ledarboll:
Roy Nordin – strokedrabbad i december.
Kari Tatti – whiskyfreak med slutspelsskägg, samt revärer på byxorna.
Claes Ahlert – med nytalkade dansskor och färskt Ekerumsärr bakom luggen.
Göran Perning – i orange byxor och rosa tröja.
En svart dag för idrotten.
Hade övriga gänget så fått kombinera de tusen troligaste ledarbollskombinationerna hade den här inte funnits på listan.
Och mycket riktigt: kollektiv kollaps. Det spreds nervöst bollar till höger och vänster, det droppades fel, slogs på fel boll, babblades i baksving och fan och hans moster. Ingen av de fyra slutade heller på prispallen. Den ende som presterade något var Roy, som tog sig runt alla varven, vilket få ens kunde ha anat när han låg på avdelning med tappat tal och tappad rörelseförmåga för mindre än ett halvår sen.
Hatten av för Roy!

I stället höll överraskningen Ulf Barkman på att smyga till sig segern. Han öppnade finaldagen med att per telefon köpa ännu krog, troligen ett klipp eftersom han var glad som en speleman efteråt, gick på sitt handikapp ända till sextonde, där han fick gummiarm och ploppade tre bollar i vattnet. Par där och han hade vunnit.
Det gjorde han nu inte.
Det gjorde heller inte den linjestampande rookien Mikael Palmhag som dock slutade på en kaxig andraplats.
Vann gjorde Micke Dahl.
Den vandrande 50-talsfrisyren träffade sjutton greener, puttade visserligen som ett halvt arsel, men slutade på ett över par och bucklan var hans. Vilken golfare!
Till sist alltså en seger för idrotten.
Också en seger för den goda smaken och den stiliga stilen; ingen kan som Micke sabrera en flaska champagne med en 56-gradare.
Snittet alldeles rent!

STEFFO