Sydafrika/Sun City 2005

ÄTER LEJON OSTBÅGAR?

Plötsligt gällde det liv eller död.
Plötsligt stor dramatik; ett rytande från höger, ett elakt väsande från vänster, ett klick från ett gevär som osäkras.
Kanske var det Café Operagolfens mest kritisk ögonblick, och frågan vi alla ställde oss var: äter lejon ostbågar?

I främmande land på främmande kontinent är det inte lätt att veta.

När Café Operagolfen i år tioårsjubilerade med resa till Sydafrika infann sig ett otal frågor av den alldeles vanliga arten: hur mycket ska man pynta caddien, varför är Karlavagnen inte uppåner, är det farligt att slicka på bollen…

Men den här gången fick okunskapen en ny dimension.

Efter två dagars hackande på Gary Players urläckra banor i Sun City, var det dags för safari. Vi var ute efter The Big Five (elefant, noshörning, lejon, buffel och leopard), alla fanns de inom räckhåll inom den 55 hektar stora nationalparken, med lite tur så...

Joe Löthman hade under dagen dessvärre spelat i en boll med fem missade damtees och klev därför på jeepbussen med ett förväntansfullt leende, men också med stinn blåsa. Redan efter ett par minuters körning på de guppiga vägarna blev Joe hysteriskt nödig. Eftersom det var omöjligt att stanna var stackarn tvungen att ligga dubbelvikt på golvet för att inte pinka i brallan. Han missade därför elefanten, zebrorna, gnun, antilopen, stenbocken, noshörningen, hyenorna, giraffstimmet…

En timme låg han hopknycklad på golvet, men sen gick det bara inte, då rusade han fram till chauffören krävde omedelbart stopp, skit samma vad som kan hända, så hoppade han ut genom dörren, med orolig och tungt beväpnad chaufför i hasorna.

En hel bus iakttog hur Joe lättade sin blåsa under osäkrad bevakning.

Alla slogs vi av samma tanke:

- Shit, tänk om lejon gillar ostbåge…

***

De tre dominanterna av resepokalen fanns med i startfältet. Göran Perning med tre tidigare segrar, Steffo med två, Peter Hansson med två.

Dessvärre drattade fjolårets segrare Bosse Jacobsson på arslet i Åre i påskas och bröt sig i trakten av vristen, så han uteblev.

Ändå ett 37 personer extremt starkt startfält.

Tävlingsledningen var på plats något dygn i förväg och provspelade The Lost City Golf Course. Dessvärre är tävlingsledningen i total avsaknad av självinsikt, trots att ingen ur den var mindre än sex slag sämre är sitt handikapp så enades herrarna om att banan är ”för enkel” och att tävlingen därför skulle spelas från backtee.

- 6 560 meter på tvåtusen meters höjd är nog inte så mycket, sa Bronz, kippade efter syre och klappade iväg en järnåtta 170 meter.

Big Mistake skulle det visa sig.

I snitt hade de tävlande 19,2 slag sämre än sina handikapp. Per dag. Somliga föll i gråt. Även framstående idrottsmän fick se sina bottenrekord raderas ut.

Som Pelle Widmark.

Den 12 juni 1971 spelade Pelle sin första 18-hålsrunda i livet, han gick på 109 slag, scorekortet finns än i dag bevarat på Claerencegården i Boarp. Sen dess har han spelat en triljard ronder, men aldrig, aldrig varit över 100 slag. Utom på första rundan i årets tävling. Pelle öppnade inte bara med gipsarm, utan med gipskropp, hade 29 puttar på första nio, två fyrputtar och sju treputtar. Han kom till slut in på 104 slag, och om det scorekortet ska bevaras på Claerencegården är i skrivande stund oklart.

En annan av klubbens stora idrottsmän, Kenta Lundgren, hade också en tuff dag. Redan på sjuan hade han passerat 59 slag, alltså Annika Sörenstams personliga rekord över arton hål, Kenta hade då elva kvar att spela.

Efter sjutton hål hade han en dubbelbogey som bäst. På artonde tee insåg han därför att det var dags att agera, ta ett initiativ, kanske injustera någon liten detalj. Artonde är en par femma på nära 500 meter, Kenta drog en wedge ur bagen och slog ut. Sen en wedge till, och en till, och en till. Succé. Kenta gjorde bogey, bästa hålet på ronden…Dock 109 netto.

***

En av resans stora gåtor var Ulf Barkmans frånvaro vid varje samling.

Klubbchef Göran Bronz hade som samlingsplats valt ut en enorm staty på en av Hotel Palace öppna platser. Statyn är i skala ett till ett och föreställer en 63 år gammal elefanthanne med jättebetar, statyn är i brons.

- Samling halv åtta vid bronselefanten, meddelade Göran, varpå Ulf varje gång gick till toaletten.

- Såvitt jag vet är det väl bara där ”Bronzen” visar snabeln, sa Ulf.

***

Redan i bussen från flygplatsen stod det klart att den här resan skulle bli allt annat än lagom. Inget i det märkliga turistisolatet Sun City är visserligen lagom, men allra minst lagom är ett av världens mest omtalade hotell, The Palace. Michael Jackson betalade 32 000 rand per natt de två månader han stannade i sviten, ungefär lika mycket i svenska kronor, Elton John nöjde sig med tre veckor, men fick å andra sidan privat jacuzzi på altanen. The Palace har konstgjord surfingstrand, amfiteater, konstruerade jordbävningar, bronselefanter, en lobby stor som Drottningholm slott, samt Chateaubriand på frukostbuffén. För att bara nämna det minst absurda. Hotellet får blafforna i Las Vegas att förefalla ingå i Scandickedjan, och självklart skulle vi inte bo där, utan på det mer vandrarhemsliknande Cascade lite längre ner i det gamla kasinotäsket.

Men; eftersom klubbens rese-Maestro Urban Jönsson kört ner horder av tandläkare och liknande konfererande sorter till området tidigare, ville Sun City visa sig från sin soligaste sida och meddelade plötsligt att hela Café Opera-gruppen var uppgraderad till ”The Palace”.

Därmed var ordet ”lagom” frånvarande under resan.

Benson slog för övrigt rekord i surfning på konstgjord våg på tvättbrädlös mage, noteringen ca 35 meter.

***

Ordet ”lagom” var alltså frånvarande, det var dessvärre också instiftaren av vårt numera traditionella ”lagom”-pris, som lagom ofta tillfaller den spelare som inte gör något anmärkningsvärt och hamnar i mitten av startfältet. Instiftare är den lagom framgångsrike tennisspelare Ove Bengtsson, mannen med lagom många servar, som dessvärre härförleden attackerades av olagom många gangsters i Barcelona, rånades, knuffades, och bröt nånting i trakten av handleden.

Prisutdelningen blev i Oves frånvaro därför lagom trist, i år segrade Roy Nordin, som med mediokert spel hamnade på en medioker trettonde plats, och belönades med grå slips, en flaska halvbillig rosé, samt en allvädershandske i medium.

Vi saknade Ove lagom mycket.

***

Thomas Thrane var heller inte lagom.

Han svarade för tävlingens mest anmärkningsvärda uppryckning, 25 slags förbättring mellan dag ett och två. 99 slag netto första dagen, 74 andra…sen sket det sig igen.

- Dessvärre bara ett one night stand, sa Thrane om tävlingens bästa runda.

Han slutade 13:e

***

Vid 16:e hålet finaldagen uppstod regelbråk i tredjebollen.

Den ölstinne, men inte längre lika kissnödige Joe Löthman hade träffat sin bästa drive för dagen, bollen 230 meter, dessvärre lossnade klubbhuvudet och följde med 170 av dem.

Klubban var självklart i titaniumbyrylliumit, kostade en månadslön för ett dussin hjärnkirurger, och caddies rusade in i bushen för att leta efter dyrgripen.

Snart nog uppstod frågan, okej, leta efter boll får man göra i fem minuter, det vet vi, men får man leta efter klubbhuvuden längre än så…

Frågan ännu obesvarad, huvudet ännu ofunnet.

***

Det är inte många på jordklotet som vid behov kan bränna av ett knippe tyska romanssviter.

Men Micke Falkman kan.

Och inte bara kan han, när det pockar på framåt kvällningen framför han sina tyska romanser med en hetta som gränsar till proppavgång. Säg Schubert och Falkman får tunnelseende, viftar med armarna och levererar något om mjölnare i h-moll.

Under tidigare Caféresor har Mickes romanssång ofrivilligt tvingats samsas med andra medlemmars behov att vråla folkvisan ”Vi är svenska fans allihopa”, en kulturell korsbefruktning med tveksamt utfall, så inför Sun City-resan resan hade Falkman funnit en ny modell.

Han skapade sig en scen, och han skapade sig en position som odödlig.

Inte ett dugg mindre än genialt.

Micke Falkman som har sin utkomst inom den muterade och muterande konsumtionsnäringen, kontaktade en leverantör i Sydafrika och vips var saken biff.

Och inte bara biff, utan också languster, ostron, antilop, tårta, grogg…

Vinfirman ”Douglas Green Bellingham” arrangerade nämligen på klubbens hittills mest storslagna beachparty; kilometerlång delikatessbuffé, stjärnklar himmel, upplyst pool komplett med vågmaskin, Marimba Band komplett med muskulösa dansare, och det var magiskt och storslaget och fantastiskt. Och som värd för detta stod vinfirmans direktör för internationella divisionen Jan van der Merne, men som lillvärd stod Micke Falkman auf der Fondbergs, och som tack för denna generösa elegans tilläts Micke i år alldeles ostörd och till stående ovation framföra sina tyska romanser.

Alla nöjda, alla glada.

Vi fick till och med provsmaka Bellinghamns nya Sauvignon Blanc, tappad sexton timmar tidigare direkt ur tank. Unikt.

- Undrar vad Micke har sagt att vi är för grupp för att få den här uppställningen, tisslades det i leden.

Ulf Barkman visste som vanligt:

- Vad han än har sagt så har han ljugit!

***

Samtidigt som vi tävlade i Sun City tävlades det också på Augusta, och efter sista groggen lufsade därför PO Månsson till rummet för att avsluta varje afton med en dos TV-sändning.

På fredagkvällen hann han njuta av spänningen i trekvart innan det slog honom; vafan, Phil Mikkelsen verkar vinna alltihopa…och Jack Nicklaus verkar också vinna…hmmm…och Tiger Woods…men vad är det för dag? PO ringde roomservice, jodå, det är fredag…

På Augusta rådde då störtregn, det var spelavbrott och PO Månsson hade ovetandes tittat på ett ”best of” från tidigare år…

***

För en djupare analys av de skrala resultaten (vi snittade alltså nära tjugo slag sämre än handikapp per dag) bör man känna till något litet om djurlivet i Sydafrika.

Exempelvis förekom i princip ingen letning efter boll som studsat ut i tjockruff eller värre. Inte ens caddies var särskilt sugna på att leta.

- Nonono, many cobras, many mambas…oh, no I don´t go out there, they kill you…

Droppa eller drop dead!

Det är heller inte varje dag man får koncentrationen störd av en testikelkliande babianhanne på foregreen, eller som det var för Kenneth på trettonde hålet på The Lost City Golf Course: han klipper till en hookad järnsjua, risk för dammträff, knallar fram och ser bollen ligga mitt i ett stim av sjumeterskrokodiler. Skenbart sovande, men självklart sugna på att få glufsa i sig en höghandikappare eller två.

Klart som korvspad att det vinglar lite i stansen då.

Dessutom visslas det i baksvingen. Fågellivet är rikt och särskilt en variant är flitigt förekommande; lång krokig näbb, smala ben, svart och vit. Som en höna som spelar klarinett på styltor ungefär. Pelle Widmark med överraskande ornitologisk kompetens frågade plötsligt sin caddie:

- Is this an African storspov?

Caddien sa utan att tveka.

- Yes it is. (se videon)

***

Ledarbollen i finalrundan var en exakt dramaturgisk kopia av ledarbollen i El Saler år 2000. Tre proffs och Musse Pigg. Det året vann Musse Pigg på klubbens mest uttjatade backspinn.

Den här gången var proffsen Peter Hansson, Pigge Tumba och Per Karlsson. Musse Pigg var Göran Perning.

Musse Perning, för dagen i knallgult och knallrött, dessutom vandrandes längs fairways under grällt solparasoll (han kallades av personalen i klubbhuset för den mobila paletten), ryckte åt sig en ledning och ledde med fem slag efter femton hål.

Skulle proffsen återigen få på nöten. Skulle vi återigen få se något så in i hjärteroten elegant ännu en gång.

Men nej, efter fjorton hål tog bensinen slut, Musse Perning tappade femton slag på de fyra sista hålen och fick till slut nöja sig med en tredjeplats.

Också Per Karlsson och Pigge Tumba föll bakåt i prislistan, och passerades av de bakifrån smygande Håkan Söderberg och Sandra Nordin.

Men: Ingen rådde på Peter Hansson, fenomenet Peter Hansson.

Vi har i tidigare resekrönika slagit fast att Peter Hansson är den ende medlemmen i klubben med högre promillehalt än handikapp. Hans förtjusning i morronvinet är alltså redan allmänt bekant, liksom lunchvinet, eftermiddagsvinet och allt annat vin också. Men på 13:e på Gary Player upptäckte han en ny drog. Där bjöds han på en Davidoff-cigarill, drog ett par halsbloss och fick fnitterattack, började vobbla i steget och fick hjärnkollaps. Peter drog upp strokesavern, noterade ett rött streck, siktade efter det, och slog en 300-metersdrive i riktning mot Namibia. Rät ut i spenaten om det hade vuxit spenat i djungeln.

Vafan, gör han, sa de andra.

Det är väl dogleg höger, sa Hansson, och pekade på det röda strecket i strokesavern. Wrong kalsong, hålet var spikrakt, Hansson hade slagit efter avståndsstrecken.

- Bra drag i de här cigarillerna, tjöt Hansson glatt, jag vill ha fler…

Oavsett stimulantia slutade Hansson som slutsegrare, liksom han gjort vid två tidigare tillfällen.

Hatten av för honom och alla som var med på resan, vilken oförglömlig tillställning det blev!!

Vid pennan