San Roque 2003

Mer klassisk mark är svår att finna.

Eftersom vi var på San Roque också 1999 var frågorna inför resan många:

• Skulle Lennart Preutz den här gången lyckas skramla ihop fler poäng än ölbollar?
  
• Skulle åtta av tio utslag från ettans tee också i år slicas ner i engelsmannens trädgård?
  
• Skulle John Houdi detta år lyckas smiska iväg sin backhandsdrive utan att tappa halmhatten?

Väsentliga frågor, det ska gudarna veta, men det stora, stora frågetecknet gällde ändå The Buckels framtid. Skulle The Buckel leva vidare även efter resan 2003, eller skulle den för evigt hamna i de sprängfulla prisskåpen hos endera Perning eller Steffo?
Båda fanns med i startfältet, båda hade dubbla resesegrar i bagaget, segrarna hade dittills resulterat i elegant gravyr på sockeln, en tredje seger och The Buckle skulle vara erövrad för alltid.
Alltså: drama!

Startfältet omfattade som vanligt två dussin toppade idrottsmän; Ove Bengtsson med en Davies Cuplegends samlade pondus, Janne Lindau med färsk B-klasstitel på visitkortet, Bosse Wigstrand med ännu allsvenskt drag i högerdojan, Bronz, Mats Pettersson och Thrane med lägre vilopuls än nånsin, dessutom några giftiga rookies som Peter o Kent Lundgren, Magnus Calland och Håkan Söderberg...alla tungt meriterade som duktiga golfare.
Men: det är som det är med agnar och vete.
Efter två dagars spel låg Perning etta och Steffo tvåa och agnarna skakade ännu en gång på huvudet över livets obegripligheter; "en tjock och en kort - hur i helvete..."
Men innan vi redovisar utgången av The Duell ska vi fokusera på några övriga väsentligheter från resan:

Som Alseruds h-moll
Ingemar Alserud, konstnärlig ledare i Café Operas Gosskör, snurrade som vanligt på slumpgeneratorn för region Stämband, och dessvärre stannade den i år på h-moll, en tonart avsedd bastuba samt brunstig flodhäst.
Under framförandet av årets version av "I det gröna" tvingades leadsinger Christer därför sjunka så djupt i de avslutande partierna att han svalde slipsen.
Men: det är inte det som var det mest anmärkningsvärda. Tonarts-Maestro Ingemar kom nämligen in på förnämliga 121 slag första dagen.
Netto!
Och eftersom han har hyggligt högt handikapp skvallrar det om en väl grennfeeutnyttjad runda på i snitt fyra slag över par - per hål. Kvadruppel i snitt!
Men: det är inte heller det som är det mest anmärkningsvärda.
Det anmärkningsvärda är att han trots snittkvadruppel förbättrade sig från förra året då elak rygg tvingade honom att slänga in handduken redan före incheckningen på Arlanda.

Som minröjar-Rogers bunkerincident
Klubbens ende karlakarl, Roger Richthoff, överraskade med (för en minröjare) sensationellt grunda färdigheter i bunker.
Han överraskade också med att spela i ledarbollen under finaldagen, och faktiskt, faktiskt hade han bra häng på Perning och Steffo under en stor del av tävlingen.
Men i första fairwaybunkern på sjuttonde under finalrundan sket det sig.
Solen i ögonen, Minröjar-Maestro hade dessvärre duffat utslaget, pushat andraslaget, quickhookat tredjeslaget till mask bakom trädstam, så när han på inget vis karlakarlilsken traskade ner i bunkern för att klippa till hade han redan passerat hålets par. Men: var fan var bollen?
Borta.
Puts väck.
Jävlarihelvetefananammaförbannadeskitspelshelvete...
Det visade sig att Roger hade ställt sig mitt på bollen när han med sin falkblick scannade av bunkern. Dessbättre exploderade inte bollen. Däremot hade den av trycket av bastant minröjare sjunkit 4-5 centimeter ner i sanden, ett knepigt läge, men Roger tänkte att här är nog fan bäst att ta till en träklubba för att nå de återstående 382 meterna, klippte till...
Bollen accelererade elegant i flera decimeter, ända till bunkerkanten, studsade tillbaka på Rogers högra knäskål.
Jävlarihelvetefananammaförbannadeskitspelshelvete...
Totalt fyra slag kostade det, all inclusive, och minröjar-Roger stapplade in som fyra i tävlingen.

Som Joes rekord i balkongsömn
Vi har haft ett antal altansovare genom åren på Caféresorna, men hittills har ingen sovit två nätter på altanen. Men klubbens pressvecks-Maestro Joe Löthman prickade i år mycket skicklig in en dubbel.
Joe delade rum med mobil-fejkar-Magnus.
Båda hade oturen att tappa nyckeln redan under premiärkvällens första dussin drinkar. Dessvärre lyckades de också lika oturligt tappa kontrollen över varann. Magnus åkte då hem, lyckades hyggligt formulera problemet i receptionen och fick ut en reservnyckel.
Joe som kom lite senare trodde dock att han var först hemma, gick till receptionen för att problemformulera, men där de sa att aldrig i helevete att de delar ut ännu en nyckel till ännu en svamlande svensk. Joe begrep oturligt nog bara valda delar av samtalet och satte sig på marmorbalkongen för att vänta in Magnus.
Klockan sju upptäcktes Joe och kunde bändas ut från sin fosterställning.
Natten därpå kom han också oturligt sent hem från julgransplundringen, Magnus snarkade i högan sky och stod inte att väcka, varpå Joe fick kura ihop sig på marmorn också en andra natt.
Ändå: pressveck på tävlingsbyxorna och en tiondeplats totalt.

Som det Widmarkska kulörvalet
Vår generöse sponsor Pelle Widmark lyckades i år igen.
Hans prenumeration av bulgariska modetidningar gör att Café Opera Golfklubb år efter år ligger i framkant. Efter sviten pelikan-rosa, pormask-gul, kikhoste-lila hade han i år äntligen plockat fram vicksblå-blå.
Ett synnerligen lämpligt val med tanke på hur många "fore" som skreks under tävlingen.
Ett varmt tack till kulör-Maestro!

Som P-O:s "Mats Lanner"
Klubbens Limousin-Maestro PO Månsson överraskade startfältet och sig själv med att för året spela en stilren och effektiv golf, "en smula som Mats Lanner", som den imponerade publiken mumlade.
Dessvärre tog Limousin-Maestro publiken på orden och gjorde "en Lanner" alldeles på riktigt redan under finalrundans andra hål. Han tog helt enkelt upp bollen på greenen utan att markera den. Solklar Lanner. Dessvärre också solklar kortslutning i fördelardosan, solklar plikt, och så var den finalrondan kaputt. Limo-Maestro slutade som sextonde.

Som Kentas vokalrekord
Lokalbefolkningen trodde inte sina öron. Plötsligt en person från ishavet som klockades för fler ord per tidsenhet än någon tidigare på den annars så käftoljade solkusten. Kenta Lundgren levererade nämligen i snitt hela 1,8 vokaler per sekund. Dygnet runt. Och då var han ändå tyst i flera minuter under måndagen. Smatter-Kenta hade då bränt gastrocnemiusmuskulaturen på de vinterbleka vaderna varpå han klippte av strumporna och drog upp dem som solskydd, en manöver som krävde djup koncentration och därmed tystnad.
Övriga fältet tystnade också - vafan håller karln på med, försöker han göra en inverterad "Kalle Kanin"?
Smatter-Maestro slutade fjortonde.

Som Magnus mobilsamtal
En av varje tävlingsdags höjdpunkt var Magnus "Sälj-Maestro" Callands redovisande mobilsamtal till sambon Malin. Alltså: i en ena änden av kommunikationen en Toyotasäljare, i andra en sambo som en gång kom åtta i British Open och som än i dag förtjänar sitt levebröd på Europatouren för damer.
- Hej älskling...
(paus)
- Nä, vi gick och la oss tidigt i går, batteriet i mobilen var slut bara...
(paus)
- Jo, det gick bra. Drivern var ganska het...
(paus)
- Nja, inte i ledningen kanske, men rätt nära...
(paus)
- Puss, puss...
Inte ett ord om de dubbla luftpastejerna. Inte ett ord om att han lyckades smiska bollen rakt in i den legendariska "Preuz-muren" på nian under samtliga tre ronder. Inte ett ord om att han hade lyckats slå ner en boll sju centimeter under ytan på sitt tredjeslag - före damtee...
"Drivern het...batteriet slut...inte i ledningen kanske, men rätt nära..."
Verkligheten filtrerad genom en god säljare.

Som Lasses "utkomst"
Lasse "Ctrl-delete-Maestro" Samuelsson hade haft för avsikt att träna upp sig en smula inför resan med ett par varv på Mölle by the Sea och for därför till just Mölle by the Sea. Dessvärre knackade nån elak typ sönder bilrutan på natten och stal Lasses intrimmade klubbor, varpå han kom till Spanien med livskamratens damset.
Nu kom det sig att "Ctrl-delete-Maestro" aldrig spelat bättre under en resa, han vann närmast hål (lätt drawad damsjua) och slutade trea totalt.
Det är aldrig för sent att "komma ut", skrek hyllningskören och krävde omföning av frisyren.

Som det nedlagda Olmerska rekordförsöket
Cocktailbär-Maetsro Peter Olmert har hittills under resorna siktat på Peter Hanssons legendariska caférekord i att ha högre promillehalt än handikapp. Och det kan ju gå an för ett gammalt proffs som Hansson, men för Olmert med 21 i handikapp har det medfört svåra problem i tävlingsspelet. Men inte i år. Peter Olmert överraskade genom att sluta sjua och genom att inte vara mer stopplykta i fejan på mornarna än på kvällarna.

Som Doverdalens självförtroende
Uppfinnar-Maestro Tommy Doverdalen visade berömvärt självförtroende och bettade en hundring på sig själv som slutsegrare.
Han öppnade tävlingen med en skolboksslice ner i poolen hos engelsmannen. Andraserven satte han i röven på golfbilen utanför caddiemastern.
Därefter gick det dessvärre sämre.
Tommy slutade sist med 275 slag netto, 35 nettoslag från vinnaren.

Som den Urbanska diversionen
Rese-Maestro Urban Jönsson hade 19 slag sämre dag två än alla andra dagar.
Tänk vad lite frisk luft kan göra.

Som Joes 100 milligrams outpinne
Den altansovande Joe Löthman tvingades gå på tvären genom gaten på Malagas flygplats inför hemfärden eftersom han hade stulit en pinne som han bar med sig i vänster byxficka. "Outpinne", påstod han. "Blå!"
- Nej, för fan det är mua, skrek Jonas Gardell som överraskande befann sig på flygplatsen och mycket väl känner igen blå 100 milligrams outpinnar.
Marc under arbete.

Som Bengtssons "lagom-pris"
Volley-Maetsro Ove Bengtssons numera traditionstyngda "lagompris" - bestående av en lagom liten flaska lagom äckligt rosévin, en flygplatsinhandlad lagom grå slips, samt en allvädershandske i medium - tilldelades i år Mikael Falkman, för nettosviten 88-83-88 och en lagom smickrande tolfteplats.

Så till The Duell.
Kalle Kanin mot Svullo. En seger för idrotten, för estetiken, för perfektionismen, en seger för praktiskt taget hela den globala golfkulturen.
Perning ledde med fem slag inför sista varvet; slog dock oturligt ner till engelsmannen på ettan och efter tre hål var Steffo ifatt.
Stor dramatik.
Men på sextonde knöt Perning ihop säcken.
Han drog sin järnfyra tämligen dramatiskt till höger, bollen var på väg ut i bygget till höger om banan (ryktet sa att Ballesteros kusin byggde kåk där), men bollen hittade inte bara den lilla asfalterade gången just innanför out-gränsen, utan också en liten stenflisa på vägen, varpå bollen ändrade riktning 90 grader och studsade in på greenen.
"Jävla Perning", sa ingen men tänkte alla.
Och så var saken biff.

Perning vann alltså årets första tävling, han vann sin tredje Caféresetävling och därmed också The Buckel för evigt.