JE SUIS SERGIO

”Je suis Sergio”, hojtade ordförande Bronzpeng på första tee och blottade därmed inte enbart kompetens i internationell solidaritets-lingo, utan dessutom naiv tro på idrottsmirakel.

Pengen syftade förstås på Sergio Garcia, som trots ett långt liv i världstoppen gång på gång utan framgång försökte vinna en major, men som härförleden äntligen lyckades i sin 74:e start.

En sann kämpe, Garcia, som Svärmorsdrömmen uppenbarligen känner sig en smula besläktad med. Pengen är också vår ende medlem som inför årets tävling på Oitavos i Portgula varit med på samtliga utlandsresor, 21 stycken närmare bestämt, men som naturligtvis aldrig vunnit.

På Almenara för några år sen ledde han med fyra slag inför sista hålet, men fick inte bara gummiarm utan också gummiben och gummiöra, han gjorde en Van der Velde, slog tre bollar i vattnet så det sket det sig.

”Je suis Sergio”, hojtade Bronz i år och slog omedelbart en gubbslice ut i spenaten.

Hur det gick därefter kommer lite senare i texten, först några notiser av lägre dignitet:

SVIN-KENTA

* Man hade kunnat tro att Taittinger Putting Competition nådde ett lågvattenmärke på K-club då Per Karlsson ställdes mot Lasse Weiss i finalen. Per, som ju normalt är begåvad med långt framskriden yips, fick där ett extra ryck på det normala rycket och hamnade tolv meter för långt. Weiss hade då bara att knuffa till sin kula ett par meter för att ro hem den åtråvärda titeln och resan till champagneslottet, men karlfan duffade och slog bollen cirka två decimeter.

Man hade kunnat tro att det var lågvattenmärket, men: den bataljen var stor idrott i jämförelse med årets puttningsfinal. Inte nog med att två av klubbens sämsta puttare, Kenta Lundgren och Steffo mirakulöst lyckats ta sig till final. De saknar ju inte bara talang, utan också moral, de slöt nämligen ett avtal inför själva finalomgången: planen var att Kenta skulle lägga sig, slå en skitputt, Steffo skulle vinna och därefter dela priset med Kenta.

Ingen av de två hade dock räknat med att Kenta är så urbota usel att han till och med misslyckades med att lägga sig. Han fick snedträff, bollen gick 45 grader till höger, vilket till hans överraskning var helt rätt linje, och hans försök till läggboll la sig två ångström från hålet.

Kenta vann förstås, och hävdade omedelbart att avtalet bara gällde åt ena hållet och inviterade i stället svekfullt med sig Lina till slottet.

DEPRIMERAD CADDIE

Det var bara Agneta Widmark och Lina som anlitade caddie.

Det gick inget vidare.

Agneta tilldelades en som enbart pratade portugisiska och skolfranska. ”Le voiture et la bas la table”, sa han som hälsningsfras, caddien var i pensionsåldern, skolfranskan var både daterad och god dag yxskaft, så när han mätte ”quatre vin sänk diss nöff” om en chipp på 42 meter gick topplocket på Topplocket och han fick sparken.

Linas caddie hade det ännu värre. Eftersom Lina är den envisa och starka företagsledare hon är vägrar hon självklart att ta råd, ”jag kan själv själv själv”, lyser det om henne, varpå caddien efter sexton raka treputtar drabbades av depression. ”Finns det ingen som kan idrott i det här gänget” utbrast han förtvivlat när Lina hävdade att ”motgräs” minsann är gräs som är klippt MOT hålet och ”kom inte här och lär ut nåt annat”.  Caddien var närmast suicidal när han turligen fick syn på Ove Bengtson, som han kände igen från Davies Cup. Caddien visade sig älska tennis mer än golf och Ove signerade en boll mot att caddien lovade att inte förtala vår grupp i internationella caddieföreningen. Allt frid och fröjd!

HÖG STANDARD

Rent resultatmässigt höll tävlingen sedvanlig hög kvalitet.

Av 96 spelade ronder spelades hela två på handikapp. Tyvärr noterades ingen runda under någons handikapp, men vad kan man begära i april? Vi kan dock gratulera till hela 17 ronder över 90 slag netto.

Jämnast var Jonas Kervenhed med nettoresultat 84-86-85, totalt bara 42 slag sämre än hans handikapp, han slutade på en hedrande 20:e plats.

GLÖMDE PUTTA

Trots svåröverträffad talang och hög ambition hamnade Blixten Henriksson i slaskbollen. Redan det stressade honom. Ett halvdussin out första nio gjorde honom ytterligare ett par snäpp mentalt labil, så till den grad yr i knoppen över sitt eget spel var han att han tog upp sin markering på 14:e greenen och gick vidare mot 15:e. ”Men vafan, ska du inte putta”, ropade de övriga elitspelarna i slaskbollen? ”Va, svarade Blixten, har jag inte gjort det?”. Blixten tilldömdes ”fullt hus” på hålet vilket var vad han också hade på merparten hål han kom ihåg att putta på. Ingen skada skedd således.

TRUMP OCH UN

I slaskbollen gick också rumskamraterna Peter Olmert och Marcus Lindfors. Donald Trump och Kim Jung Un hade varit en bättre matchning vid rumsfördelningen. Olmerts volym på de tvåstrukna snarkningarna får nämligen varje blåsorkester att förefalla sordinerad, och Marcus har redan från start känslig hörsel och grava sömnproblem. Det innebar att Olmert fick sova på balkongen medan Marcus försökte sussa i dubbelslafen. Men det var för kallt på balkongen så Olmert smög sig in till soffan i sovrummet och drog igång snörvlandet, varpå Marcus roterade som en tandläkarborr i sängen. Ingen av dem fick sova, och där ser man vad störd nattsömn kan innebära. Annars så talangfulla och segertippade golfare hamnade nu i slaskbollen och tog sig heller aldrig ur träsket.

MAGSJUKA

Förra gången vi resten till Portugal slutade det i katastrof. En skål väl lagrade bakterier förklädda till jordnötter slog till. Bosse Wigstrand vomerade sönder ett revben, poptönten Strömstedt fontänläckte ur båda ändar, Lasse Weiss stannade helt enkelt i steget på banan och fick av vårdpersonal köras till rummet, 70/70 låg böjd över ett broräcke och matade sköldpaddor med halvsmält frukostbacon, Blixten fick rulla en strut av hushållspapper och köra upp i aktern för att klara flygresan. Resten av gänget blev ännu sjukare, utom de sex som närvarade vid segermiddagen.

Ur den aspekten revanscherade sig Portugal den här gången, eller som en av klubbens få göteborgare sa: gott mos i Oitavos!

Ingen insjuknade, utom Peter Hansson som periodvis drabbades av en släng insomnia.

TRIGELL

En av de sex som inte magdrabbades den där gången för tio år sen var Tony Trigell, som vann tävlingen ovanligt bekvämt. Vi minns alla hans sportsliga beslut på 18:e green på finalrundan 2007. Tony ledde med minst ett halvdussin slag, hade allt under kontroll. En fyrputt på sista hålet så skulle han dessutom exakt pricka in sitt eget tips och vinna tio loppor på bettingen. Men som den idrottsman han är ville han avluta med elegans och satte därför i stället birdieputten och lät sedelbunten hamna i annan ficka (i händelse av att skattemyndigheten skulle råka hitta den här texten håller vi alltid bettingsegraren anonym).

Det var första resan Tony var med på sen den segern, den här gången slutade han sjua.

GUTE-GUTESTAM

Janne Gutestam vann i stället potten (fan, nu outade vi det ju), han hade satsat på rätt häst och gissade bara tre slag fel på slutresultatet.  Gutestam gjorde dock gentilt en ”Lex Arlert” och donerade omedelbart hela summan till behjärtansvärt ändamål (som vi berättar om på mer seriös plats vid senare tillfälle).

BRA FJONG PÅ DAMERNA

Resans två rookies var båda damer: Marie Vigede, som är trevligare än bra, samt Anki Östlund som är både trevlig och bra. Marie kom mitt i fältet, men bjöd på utsökt ginotonic, medan Anki serverade vin, slutade fyra och blev därmed bästa rookie.

Men hon blev inte tävlingens bästa dam, den titeln knep Topplocket Agneta, som med sin nye och yngre caddie kom trea.

BLÅBÄR OCH SMULTRON

Café Operagolfen har alltid värnat mångfald och gränsöverskridning, klubben har alltid motarbetat segregation. Här står vi sida vid sida: blåbär och smultron. På Oitavos omvittnat vackra men svårspelade bana, rankad 58:a i världen, skulle man därför kunna tro att spelstandarden skulle variera. Men icke. Efter tre spelade varv skilde det den här gången bara 110 slag brutto mellan segraren och jumbon.

LAGOMPRISET

Ooooooove Bengtson delade ut sitt sedvanliga ”Lagompris” till en spelare som inte stuckit ut i tävlingen, inte vunnit, inte kommit sist, utan spelat sådär lagom bra och hamnat mitt i fältet, lagom långt utanför prisbordet.

Ur sliten Lidlpåse i plast plockade Oooooove ut lagom fina priser: en slips i polyester, ett olagrat boxvin, en allvädershandske i storlek medium. Årets lagompris gick till den lagom lågmälde Christer Östlund.

UTEBLIVET MÄSTARMÖTE

Under vår klubbs första 21 utlandsresor har tre spelare varit skickligare än alla övriga och spelat hem tre segrar var. Hansson, Perning och Steffo. Samtliga var med i Oitavos, här fanns alltså chans till Mästarmöte, men ingen av dem tog sig ens till prispallen. I stället utökades tre-vinster-skaran med ytterligare en. Årets (ännu hemlige) segrare har nämligen vunnit tidigare på såväl europeisk fastland som örike.

SNOFSARE

Alfahannen Håkan Forsmark föreföll inte bara stark utan också världsvan i sina eleganta solbrillor och svindyra klubbor.

Han rensade sardiner på ett vis bara en utbildad tranchör bemästrar, han diskuterade världspolitik och årgångsviner med samma enkelhet, men när han drog upp en cigarr ur innerficka rämnade fasade

Han såg på den slutna änden av cigarren, kände i sin tomma ficka och vände sig till Steffo: ”Får jag låna din snofsare?”

Ridå!

Håkan slutade sexa från slutet.

UNIK BONSPENG

”Je suis Sergio” hojtade alltså Bronz i sitt försök att äntligen, äntligen, likt legendaren Garcia, äntligen, äntligen efter 21 raka misslyckanden vinna en stor tävling.

Tyvärr spände sig Pengen en smula och det ville sig inte bättre än att han låg sist efter första dagen. Efter andra gick det lika illa, han låg sist då också.

”Tu es Eddie the Eagle” skrek nån illvilligt när Svärmorsdrömmen på 15:e slog en råtta som la sig i tussilagorabatten just framför damtee. Enda utvägen från rabatten var dock bakåt varpå Pengen blev skyldig alla en öl efter att inte klarat damtee på andraslaget.

Ändå en unik bedrift!

Tredje dagen gick dock bättre och Bronz slutade på en hedrande 30:e plats av 32 startande. Han hade då ändå stora idrottsmän som Blixten och Olmert bakom sig.

REGELFRÅGOR

Trots att vi hade den juridiskt dyslexige överdomaren Weiss med i startfältet inkom inga äskanden av arten vi normalt begåvas med på resorna. Typ: ”det måste ju för fan vara fri drop om en kleptomanstork stjäl en boll i bunkern, oavsett om nån sett storken eller inte”. Inte heller regeldialoger av den här arten förekom:

- Vad händer om man cleanar ett bunkerslag och träffar en golfbil?

- Tja, ingenting. Om det inte är din egen bil förstås, då blir det plikt.

- Det var kanske liiiite min egen, vi var två som delade bilen.

- Vem betalade?

- Det var inte jag.

- Då är det nog ingen plikt.

Eller:

Om man har träben och råkar slå bollen på en cementmur så att den studsar tillbaka och träffar benet, vad händer då?

- Plikt.

- Jaha, men om man skruvar av träbenet och lägger på fairway, då är det väl ändå tillverkat föremål?

- Jag vet inte.

- Du vet ju för fan ingenting!

Den här gången var det bara Bronspengs bakåtspel från tussilagon som orsakade en smula huvudbry.

THE WINNER IS LÅNGBYXAN

När ledarbollen närmade sig 18e green på finaldagen kunde man av kroppsspråket se att Per Karlsson låg bra till. Det var annat än 2001 på Almenara då Långbyxan hade fått nya progressiva linser, som han dock trodde sig ha tappat och därmed också djupseendet:

-      Hur långt kvar? Frågade han sina idrottskamrater.

-      225 meter, skrek de unisont.

Det var dock bara 80 och Karlssons fulla spoon sköt honom bort från prispallen den gången, varpå ryggen kröktes. Men nu kom han där rak rygg och långa kliv, och när han slog snabbare än en Craig Stadler på syra förstod publiken att Långbyxan hade marginal att gå på. Och mycket riktigt: Hansson hade kroknat av skev vätskebalans, Anki hade redan från start för många slag att ta in, bara Gutestam bjöd ett uns motstånd, men Gutestam är ändå Gutestam, klart han inte håller. Så trots en dubbel på sista vann Karlsson sin tredje titel med fyra slag!

Hatten av för det!

Hatten på igen för Karlsson som banbedömare eftersom han på sin världsranking har Fågelbro först på tredje plats efter Pine Valley och Carnoustie.

Men hatten av igen för att Karlsson alltså numera ingår i gruppen med flest segrar på The Resa.

Per Karlsson, en värdig segrare!