Pierpont 2004

Mygelhandikapparen Napoleon nosade upp den lilla farmen några mil söder om Bryssel, och i juni 1815 stod han där näsa mot navel med 117 000 preussare och 106 000 blandad kompott av engelsmän/belgare/holländare under Duke of Wellington.

”Pierpont farm” kom i det ögonblicket vara centrum för världsutvecklingen. Här fanns nämligen ett åtråvärt parti träd mitt i allt plattland, bland de träden kunde man gömma sig och störa friden för ålande motståndarsoldater.

Det är resterna av de trädpartierna man i dag tvingas slica sig runt på Pierpont Golf Club.

Aber well, preussaren löjtnant Winsinger var satt att försvara träden och hade ställt ut ett halvdussin kanoner i skogskanten längs nuvarande 10:e och 12:e fairways för att möta ostätarna, men den lömske Napoleon skickade en bataljon mellan nuvarande 7:e och 8:e hålen för att kunna ta kanonerna bakifrån (ett tilltag som i dag vårdas som kulturarv i trakten).

Alltså krutdoft.

I två dygn bankade man på varandra, slaget böljade fram och tillbaka över nuvarande golfbanan, klubbhuset bytte herre fyra gånger innan Duke of Wellingtons män gav upp och drog sig norrut till Waterloo.

Då hade cirka tre tusen soldater stupat.

"- Jävlar, vad dom måste ha förstört fairway", som en av våra mindre balanserade medlemmar uttryckte saken.

Detta var ändå rena scouttrippen mot vad som skulle ske. Cafémedlemmen Olle Ödman har nämligen köpt Pierpont Golf Club och här stod i år The Battle of The Café Opera Buckel.

Startfältet omfattade som vanligt två dussin på gränsen till övertränade idrottsmän.

Efter två dagars spel under hårdast tänkbara förhållanden formerade sig en intressant ledarbrigad: idrottsmannen Micke Dahl, idrottsmannen Richard Björkman, idrottsmannen och rookien Bosse Jacobsson, samt programledarplufsen Steffo rom råkade leda med två slag.

Men innan utgången av The Battle redovisas ska vi fokusera på några övriga väsentligheter från resan:

Som Pernings nyinstiftade pris
Det visade sig att i fortsättningen ska vi strida om ett tjusigt vandringspris helt i klass med the Claret Jug. Perning har återigen höjt rösten och krossade allt motstånd när den ståtliga bucklan ropades in på Bukowskis. Denna ståtliga pokal tillverkades år 1900 av hovjuvelerare C.G. Hallström.


Som Gutestams tupp
Under finalronden nådde för första gången i den långa karriären Janne "Sparris" Gutestam en par femma på två slag. Särskilt glad var han eftersom bollen före stod på greenen och han fick rusa fram och låtsas be om ursäkt.

Dessvärre fick sparrisen gummiarm och brände eagleputten.

Som ny klassisk etta
Under våra resor slås vi alltid av hur usla vi är från ettans tee. På San Roque hamnade tre av fyra utslag nere till höger i engelsmannens trädgård. Här i Belgien slog tre av fyra ner i diket till vänster.

"-Hela jävla klubben borde söka schrinksoffa", som Maestro Bronz uttryckte saken (själv med dubbla vattenbesök).

Som de dagliga Nyhetssändningarna
Eftersom nyhetstörsten i gänget är extrem och merparten av rummen på Pierpont saknar TV hade vi våra egna nyhetssändningar varje morgon.

Första morronen rapporterade ankare Ove Bengtson – Mats Pettersson att ”inget nytt har hänt på Nordirland” och morron två rapporterade ankare Micke Dahl – PO Månsson att överraskande nog hade inte ett skit hänt på Nordirland nu heller.

Vädret spåddes bli klart till mulet, vindstilla till blåsigt, eventuellt skulle en regnskur dyka upp, men inte helt säkert.

Som de tyska romanserna
Plötsligt kunde Micke Falkman inte hålla sig, behovet att utbrista i tyska romanser blev alltför starkt. Vi vet alla hur det känns; det spelar ingen roll att tonarten varierar med varje stavelse, det är egalt att tyskan får Långbens prosa att förefalla bildad, skit samma, man låter sig inte hejdas, man måste helt enkelt bara dra av ett par Schubert.

Tyvärr kände Falkman sig också tvungen att berätta några inledande historier om de tyska romanserna, dessvärre trasslade han in sig i en bisatsparad som fick vår monark att framstå som verbal och efter tjugo minuter fick den vanligen like timide som välklädde krögaren Anders Scharp tuppjuck
"- Come to the point, come to the point, come to the point", vrålade han hysteriskt.

Den blyge och taktfulle Magnus Calland såg samtidigt en unik möjlighet att korsbefrukta tvenne konstarter. Han lät den alltmer nedslagne Falkman sjunga en takt eller två av valfri tysk romans, utbrast själv i idrottsramsor av arten ”vi är svenska fans allihopa”, och det blev ett nyskapande möte mellan h-mollmässan och ”visa pattarna”.

Som Janne Lindaus trio
Magnus Calland fick blodad tand och beslöt att också stötta Janne ”Lill-Fogerty” Lindau som fick blodad hand när han i de medryckande partierna av ”Flickan i Havanna” kom i extas och upptäckte att den tolvsträngade gitarren var avigt strängad. Något pucko hade satt diskantsträngen ovan bassträngen i paren, varpå gitarren var konstruerad som en bättre osthyvel och Lindaus högra pekfinger choppades av millimeter för millimeter i refrängen. Räddningen kom från resebranchens egen trubadurkung Stisse Bang som alltid bär ett plektrum i bakfickan.

Även den blyge Kenta Lundgren kom till undsättning och under pågående konsert bildades Janne Lindau Trio. Under pågående konsert splittrades också trion. Kapellmästare Lindau försökte få de blyga assistenterna att klappa baktakt och samtidigt ge fan i att vråla ”bbbaabbyyyy” efter intro-poemet ”oooaaaaaaooooooo”. Det visade sig vara omöjligt, efter ”oooaaaaaaaoooooo” kom ett naturligt ”bbbaabbyyyy” och efter några dussin försök splittrades bandet.

Som The Mur
Det är exakt 78 meter från artondes green till stenmuren som kringgärdar uteserveringen på Pierpont.

Det är dessvärre också tre meter ner från muren till marken.

Greenen var upplyst av billjuset från en stadsjeep och strax efter midnatt mellan dag ett och två avgjordes The Mur Night Trophy.

Olle hämtade sin wedge, alla skrev sitt namn på en boll och så klättrade vi upp på muren, peggade upp på barens kubikcentimeter små mjölkpaket och sköt prick.

Kenta Lundgren dunkade den alltmer gråtfärdige Olles wedge i muren både i övningssving och tävlingsslag och blev på den noteringen näst sämst.

Sämst var Janne Hernelius som i slagögonblicket var på väg utför stupet, parerade med ett bakåtvingel så att han råkade sparka bollen bakåt. Minus tre meter och belgiskt rekord.

Sju bollar träffade greenen.

Vinnare: Steffo

Som Alseruds förstärkning
I år hade Gosskören, konstnärligt ledd av Ingemar Alserud, förstärkts med Mikael Falkman som svarade för ett knippe överraskande och udda tonartsmanövrar i inledningen, varpå halva gosskören avgick redan i takt åtta och gosskörskris utbröt.

Först vid tredje försöket tog man sig det här året igenom Wennerbergs klassiker ”I det gröna”.

Ingemar svarade för övrigt för den största uppryckningen rent golfmässigt, visserligen gick han även i år i slaskbollen finaldagen, men i år snittade han på trippelbogey – alltså ett helt slag per hål bättre än 2003.

Hatten av, Ingemar!

Som limmerickjakten
Apropå poem ägnade Micke Falkman (som i år inte hade en enda svingapparat med sig) en stor del av resan att fila på en limmerick om Anders Scharp. Falkman visade sig dock vara ett medicinsk fenomen, så fort han passerat första raden drabbades han av en lindrig släng Tourettes syndrom varpå han tvångsmässigt utbrast i snuskigheter. Ungefär såhär blev det mest städade förslaget:

En välskräddad krogman från Åda
i skrevet fick helt plötslig klåda
Det gick en hel dag
till någon honom sa
för att lindra Du måste knåda båda

Som det mystiska vattenköpet
Klubbens handbollsess Janne Hernelius hade varit i Belgien för 22 år sen och då noterat vattenbrist. Varpå han beordrade transportbussen från flygplatsen halt vid lämplig butik för att köpa ett tjugotal liter – han hade nämligen också ett minne av hur den heta belgiska solen stekte den belgiska sandjorden.

Tyvärr fick han inte in sina flaskor i kylskåpet på rummet eftersom det var proppfullt med Perrier, å andra sidan hade han gott om plats i resväskan eftersom det redan första dagen var regnställ på.

Som Barkmans long driving
"- Det är bland det roligaste jag nånsin varit med om", sa en rörd Ulf Barkman när han mottog priset för längsta drive under finalrondan.

Han har aldrig tidigare i karriären passerat 180-metersstrecket med annat än med hagelbössa. Men den här gången fick han till en rökare och troligen berodde det på att han kraftigt Montignackad för första gången såg hela bollen redan vid stansen.

Som slaskbollens Grand Slam
Den spinkige Ulf Barkman behövde åka hem på en kortis till Sverige andra speldagen och tvingades därför spela i slaskbollen under finalen och det var en märklig slaskboll. Spinken vann alltså långslagningen, och den för motionens skull sicksacklullande bunkerexperten Roger Richthoff slog ett enda bra slag under rondan och vann på det närmast hål. Dessutom tog Roger hem pengapotten eftersom han var den ende som hade bettat på slutsegraren – vilket var särskilt lämpligt eftersom han hade glömt plånboken på planet ner och det fanns ett och annat lån att reglera.

Som ”Lagompriset”
Som traditionen bjuder delade Ove Bengtson ut ”lagom”priset, ett lagom trist pris, lagom vagt motiverat, till en spelare som presterat lagom.

Årets pris bestod av en flaska rosé, en allvädershandske storlek medium, en grå slips, samt ett reseetui för slipsar. Årets vinnare blev PO Månsson för sin position alldeles i mitten av startfältet och för sitt lagom stora skavsår i ljumsken.

Som lång-näsa-priset
Tilldelades i år Thomas Trane, Göran Perning, Peter Olmert, Göran Bronz och Christer Bruzelius som åkte till tävlingsbanan veckor i förväg för att träna, träna, träna, men….ingen av dem var i närheten av en topplacering.

Som Micke Dahls byxbål
Finalrundans verkliga duell kom märkligt nog att stå i modefråga. Vad är jävligast: ett par kritvita Lindebergbrallor komplett med kritvitt skärp eller hängröv i ett par Abercrombie & Fitch?

”- Den som bär kritvitt bälte bär sannolikt också stringkalsonger”, uttryckte sig Steffo sofistikerat efter nio misslyckade hål i hopp om att psyka Micke Dahl som bar just detta vita.

”- Säger han med Belgiens största hängröv”, kontrade Micke elegant, vilket var en korrekt beskrivning av Steffos par Abercrombie & Fitch storlek 60 vintage -96.

"- Dom jävlarna ska brinna i kväll", sa Micke Dahl, vi ska ha byxbål.

"- Okej", sa den då laddade Steffo," jag offrar brallorna, men bara på villkor att Du offrar Ditt löjliga skärp".

Sagt och gjort.

Modebål i utegrillen efter segermiddagen, Micke skvätte grön chartreuse över brallorna för korrekt flambering.

Vuxet…

Som alla barters
När sällskapet gick som mest på varv gick det att få en sprillans ny Toyota Avanza mot två gin och tonic. Vilken gick att byta mot en livförsäkring, vilken gick att byta mot ett trepack ”pro V1:or”, vilka gick att byta mot en kvart i TV 4:s morronsoffa, vilken gick att byta mot en Volvo, vilken gick att byta mot en låda champagne, vilken gick att byta mot en Saab, vilken gick att byta mot en Davies Cup-medalj, vilken gick att byta mot två starköl, vilka gick att byta mot en blommig falukorv, vilken gick att byta mot en sprillans Toyota – och så var alla nöjda…

Som de feldosserade trappistölen
Många i vår annars så skötsamma klubb hade otur med öldoseringen. Det bet inte på de fläskigaste av resenärerna, men idrottsmän som Lasse Samuelsson, Peter Lundgren, Bosse Wigstrand, Håkan Södergren…doserade enligt svensk normalstandard, alltså ca 3-6 pilsner på första nio, men kände inte till att de gravt religiösa trappistölen man brygger i södra Belgien är dubbeljästa och fräser upp sig till 10 volymprocent. Sicken otur!

Kapellmästarens taxiresa
Janne Lindau blev så inspirerad av publikens ovationer när han sparkade de blyga assistenterna under pågående konsert att han beslöt undersöka några av grannskapets nöjesetablissemang för att se om turnémöjlighet förelåg. Sista anhalten var en smakfullt inredd restaurang i kombination med motionscentrum, men intresset för svensk kultur var svalt och Lindau som för en stund tappat gyron beslöt att återtåga i taxi och beordrade färd till golfanläggningen. Taxichauffören tog då för givet att den svenske arrangören inte menade golfanläggningen trettio meter neråt vägen utan for till golfanläggningen fjorton kilometer bort. Därefter for han fjorton kilometer tillbaka och taxametern stannade på något som liknar ett gage till artister i Joe Laberoklass.

Som det misslyckade kulörvalet
Vi har hittills i klubbens historia varit noggranna med valet av kulör på finaltröjorna. Efter sviten promask-gul, kikhoste-lila, pelikan-rosa, vicksblå-blå fick vi i år dessvärre en svart tröja, illa nog också i bra kvalitet och alltså fullt användbar i andra sammanhang.

Därmed bröts sviten.
 åter till tävlingen, till The Slag på Pierpont Golf Club 2004.

Programledarplufsen som inför finalen ledde med två slag var mer intresserad av att häckla den stilige idrottstypen Micke Dahl (sju slag efter) för feminin klädstil än av att segra, han spelade som en potta och slutade trea.

Rickard Björkman, för året helt böldfri, spelade strålande golf, gick två slag över banans par och knep därmed silverplatsen.

Ingen rådde på Bosse Jacobsson.

Få visste ens vem han var.

När vi skulle betta på slutsegraren vände sig bunker-Roger till sin bordsgranne, sa:

"- Vad heter Du?"
"- Bosse Jacobsson."
"- Är Du bra i golf?"
"- Nä, inte särskilt."
"- Bra, då röstar jag på Dig."

Varpå Roger vann ett mindre lands BNP.

Bosse visade sig nämligen vara världens bästa 17-handikappare. Gammal dörrvakt på Caféet, gammal barmästare, gammal SAS-stewert, gammal hockeyspelare, numera krängare av barutrustning, dessutom en trevlig jäkel.

Lite tursam eftersom han slog av sin driver under övningssvingandet inför första utslaget första dagen. Skaftet pang av. Bosse fick därför spela med spoon första dagen, vilket gav honom ett övertag gentemot alla hybrisdrivande i startfältet.

Bosse satte nytt tävlingsrekord, han gick två slag bättre än sitt handikapp i snitt och sköt en netto 67:a finaldagen.

Alltså omöjlig att slå.

Segrare 2004: Bosse Jacobsson, numera 14 i handikapp.

Vid pennan

En byxlös programledarplufs

Steffo